Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En fortsättning på "Det är positivt"


Ge honom chansen?

En varelse växer i min kropp. Det kommer bli mitt barn, vars fadern jag en gång kände men sedan glömt bort. Jag kommer bli mor åt ett barn jag en gång velat haft men nu...

Efter bilolyckan och minnesförlusten. Det har gått tre månader utan att jag har fått tillbaka minnet, jag vet knappt vad som hände mig, folk bara berätta och jag kan inte förstå att det har hänt mig. Jag mins hela mitt liv förutom dom år jag var med dig. Hur kan jag bara ha glömt bort en människa som har funnits för mig i många år, som nu är helt okänd för mig och nu, snart, ska han bli far åt ett barn jag inte visste jag ville ha.

Morgonen är jobbig, huvudvärk har jag men jag måste gå till läkaren för att rådfråga om vad för något jag kan ta mot huvudvärken för att inte skade det innom mig. Smärtan gör så ont innan jag får i mig en tablett.
Min mor är snäll och bakar bröd åt mig. Nybakt bröd är ju det godaste bröd som finns. Smöret smälter på den varma mackan och jag får se upp med att inte få smält smör på kläderna. Den ljuva doften påminner om barndomen, en tid där allt var enkelt och man behövde inte bry sig om att det växer ett barn i magen. Men det finns inget att göra, det som har skett kan man inte göra om till något bättre. Det finns ingen knapp så man spolar tillbaka tiden, men jag önskar att det fanns en.

Kvällen kom fort tycker jag. Jag hör mor min prata i telefon, "Nej, hon har inte fått tillbaka minnet. Jag är ledsen, jag vet att hon älska dig då och om hon fick chansen skulle hon nog göra det igen." Jag förmodar att hon prata med min man som jag tydligen hade haft. Min mor har alltid varit klok, hon kanske hade rätt om att jag kanske skulle kunna älska honom igen om jag hade chansen, men frågan är om jag vill det.

Natten faller men jag kan inte sova, jag tänker bara på orden hon sa i luren. Ångest fyller min skalle och jag vill helst bara glömma allt, min familj, mitt barn i magen, att jag varit med om en olycka jag inte mins. Jag skulle vilja dränka smärtan i alkohol men jag har inte hjärta att skada en oskylldig varelse jag aldrig träffat. Även fast jag inte vill ha den. Tankarna for i skallen och jag kunde inte somna. Jag gick upp för att dricka vatten och titta ut på himlen. Det är svart, ingen stjärna syns. Tickande från klockan ekar i det tysta rummet. Ett, klockan är ett på natten och jag är trött men kan inte sova. Jag tar upp telefonen och kollar efter det senaste nummret som ringt och ringer det. "Hallå?" hör jag med en trött röst. Först blir jag stum men frågar sen om han vill träffas imorgon. Den trötta rösten blev väldigt pigg och sa att det skulle gå bra. Jag lägger på och lägger mig i sängen.

På ett lite café i centrum sitter jag och väntar. Efter tjugo minuter börjar jag fundera på om han ska komma. När timvisaren vandrat till en ny siffra kom tanken, "Skulle jag verkligen kunna älska honom igen?". Jag reser mig och åker hem besviken.

Ska jag ge honom chansen igen?




Prosa (Novell) av Invincible Thoughts
Läst 305 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2011-11-23 18:31



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Invincible Thoughts
Invincible Thoughts