det var sju år sen jag var här sist. jag sa att jag skulle hit för att dissekera mitt inre så grundligt att jag inte hittade ut igen, men det visade sig att det enda jag hittade var ett knastrande ljud i vänster förmak. och det har alltid varit där

jag kom hit och drog ut den tyngsta cykeln jag kunde hitta ur källaren. en grön med stora hjul. sen åkte jag över vägen utan slut upp och fram och tillbaka. jag ville hitta det som dött. det som hamnat i en annan dimension. det döda tar hårdare än det som fortfarande lever. så har det alltid varit men så kommer det inte alltid vara. jag hittade två döda fåglar på asfalten och ett halvt rådjursben mellan tallarna i skogen

molnen flög våldsamt över himlen den första natten. jag vaknade av att ett träd vek sig över en ledning som avbröt oss mitt i ingenting och gav ett ljust strömavbrott på tio timmar. för här blir det aldrig mörkt. jag har sovit djupt under dagen eller natten, svårt att avgöra. varit sömnlös lika många timmar och det är förresten inte svårt att minnas det du var. det är lika lätt som att glömma. det väljer du själv, allt du minns har du valt

vänta. någon kommer in genom min sovrumsdörr

- fan vad du håller på, helt i onödan
- okej
- det är som helt skilda världar
- okej

dom säger att jag är lik henne, farmor. jag önskar hon kunde se mig, när jag hittar en kista med gula röda vita och blisserade kjolar, en tröja av lin, en grön tennisklänning. sånt jag aldrig har haft på mig. det packar jag med mig tillbaka. tar den lysande jordgloben under armen och drar

(innan jag börjar riva i väggarna)

eller nej det gör jag inte. den stuvar jag in i baksätet tillsammans med en gammal reklamskylt and my skyscraper heart och väntar på att dom ska köra iväg med mig. om sju år är jag nästan trettio och skogarna här, dom luktar ingenting du kan minnas. dom luktar oändlighet, en tid som stannat