Tjenixen! nästan skrek jag ut.
(Tjenixen? varför just tjenixen.... var jag tvungen att vara så fjantig?!)
det skulle nog inte spelat någon roll vad jag än hade sagt.
det hade gått som det gick varje fall som helst.
han var full, jag var full, kvällen var natt, och inga bra beslut,
tas efter klockan två. det lärde jag mig som barn.

och även fast det blev som jag ville... så vet jag inte om,
jag verkligen ville ha det på det viset. det kändes så fel.
men det var ju faktiskt mig du låg bredvid, inte sant?
det var ju det jag hade önskat, och det var det som var viktigast.
resten... spelar nog inte så stor roll..