Hela livet gick jag utan vänner. Jag har alltid hatat allt som kräver minst två. Jag är ju bara en.

Hela livet gick jag utan vänner. Men sedan fick jag några. Och där var dem. Men jag var fortfarande bara en.

Hela livet gick jag utan vänner. De var inte äkta. Jag hatade fortfarande allt som krävde två. Jag hade fortfarande ingen. Att ringa. Att gå till.

Hela livet gick jag utan vänner. Men sedan fick jag några. Och där var dem. De var fina. De var mina. Och jag förstod lite vad det var. Som alla är ute efter. Varför alla har dem. Jag förstod varför de var så populära. Men de gick. Och tomt.

Hela livet gick jag utan vänner. Men sedan fick jag några. Och där var dem. De var fina. De var mina. Och för det mesta förstår jag inte varför de är så populära. Men när jag gör det. Dem gånger jag faktiskt förstår. De är starkare än allt "för det mesta".