Här står jag. Inte sedan begynnelsen.
Växte upp här, tog min plats, tog min tid att växa på.
Hjälplös. Vinden styr mina rörelser. Sanden blästrar
mina taggar var dag. I och med det blottas mitt innersta.

En välsignad morgon, en vind för med sig annat än sand.
Frön till ett nytt liv, kära lilla liv. Något saknas än.
Långt nära horisonten, ser jag en man bestiga en kulle.
Jag känner det också. Han börjar dansa som en vettvilling.
Men han är ett med rytmen. Om han dansar för att fira
regnets ankomst, eller för att han vill locka hit det, vet jag ej.

En droppe per sandkorn. Bredvid mig står snart en ökenblomma.
Vackrast. Genom dina rötter lär du känna dig själv. Hon blommar.
Jag ger denna välsignelse skugga, stadigt lutad över henne.
Hon lutar sig tillgivet mot mig. Vi spenderar allt vi har. Jag känner
hur uppfylld jag blir av Processen, det gör oss oerhört starka.

En sten jag inte märkt förut tittar jag på. Hur skulle det kännas
att vara så livlös och utan mål? Så grånad. Prärievargen springer
ikapp med mig, han vinner. Det var kul att tävla åtminstone.
Vi uppskattar det nog båda två.

Ska solen ta slut en dag, som så...
Se oss Fader Gud, Moder Gud! Vi sträcker oss emot molnen,
är det där Ni finns? Blott andas på oss, våra tankar är en del
av Er. Bönen lyder; ta oss hem!