Han hörde bomberna krevera på avstånd.
Vid dörröppningen av det gamla stenhuset möttes den unge läkaren av en nedsmutsad beväpnad yngling som stirrade med röda ögon över gruppen i salen.
Efter en mödosam resa hade han äntligen kommit fram till Novgorod för att hjälpa de skadade. Hela förrådet av morfin gick åt för att lindra alla smärtor. Hans ryska var inte den bästa, å andra sidan sades inte många ord, de flesta satt med nedsänkta blickar utom en ung kvinna som jämrade sig, med ett ben som mer eller mindre var sönderskjutet och borde kapas om hon skulle överleva. Men han tvekade. Hans utrustning var begränsad och saknade instrument för amputering.
Hela natten höll han henne i handen och i ljusningen somnade hon när äntligen kanonerna slutade mullra i fjärran. Han minns att han lade om hennes sargade ben en sista gång, hur det gamla bandaget var totalt nedblodat. Och hennes förtvivlade jämmer.
¬¬– Gå inte!

Morgonens himmel var blygrå och doft av krut kom svepandes från de öppna ängarna. Han bestämde sig för att ta huvudvägen mot Moskva. Det var inte mycket han kunde göra. Det var inte första gången han tvingades vidare och lämna sårade efter sig. Han mötte många militärfordon, soldater med tomma blickar; de röda banden i mössorna skvallrade om upproret i landet. Vid flertal tillfällen stoppades han, men släpptes när han förklarade att han var fältläkare.
Han hade dåligt samvete över att ha lämnat de sårade i den lilla byn med de övergivna husen. Den stundande vintern skulle komma att drabba krigets offer med fruktansvärd kyla. Höstlöven som prasslade vid hans fötter, hundarna som ylade som vargar. Maktlöshet. Kriget hade spridit sig. De sa alla han mötte.
I Moskva märkte han inte av kriget annat än att fler rödgardister än vanligt syntes i folkvimlet och runt regeringsbyggnaderna. Han fick tillfällen att berätta om strider ute på landsbygden bara ett par verst från Volgograd. Men ingen ville tro honom trots det stora missnöjet hos befolkningen, svälten, umbäranden, regeringstrupper som obevekligen slog ner alla tendenser till uppror. Ingen ville i början inse allvaret hur landet var på väg att delas i två läger. Röda och vita.

Väl tillbaka i Petrograd återupptog han arbetet som fältläkare. Allt var inte som vanligt kring kaféerna på Nevskij Prospect. Soldater fyllde gatorna och parkerna. Och nervositeten märktes i människors ansikten. Ryktet sa att många fördes iväg på nätterna för att aldrig mer återvända, hur lägenheter plötsligt invaderades av nya människor. När väl krutdurken exploderade skulle boljsevikerna sopa bort allt som kom i deras väg.
Fruktansvärda syner mötte honom utanför staden. Han arbetade dygnet om, tvingades operera utan narkos. Tog morfin själv utan att tveka för att orka. De flesta av personalen hade gett sig av, men tack och lov hade tre systrar valt att stanna. Några svårt skadade fick sina ben kapade, andra hade förlorat synen och grät. Två ukrainare, trots svåra smärtor, ville ut i kriget igen och gavs amfetamintabletter från hans sinande förråd.

Något år senare, när kriget var inne i sina efterdyningar, hamnade han i Kiev på rehabiliteringssjukhus. Tågresan från Petrograd hade haft ett flertal stopp, då vagnarna söktes igenom av rödgardister efter vad man sade ”kontrarevolutionära banditer” och han blev granskad på grund av sin klädsel som skilde sig från dem andra, men tack vare sina läkarpapper lät de honom vara. Ett tumult uppstod då några yngre män fördes av tåget med pistoler riktade mot deras huvuden.
Till höger längre bort i vagnen hade han iakttagit en storvuxen man som var helt rakad på huvudet och som omgavs av en mycket vacker kvinna och en man med tjocka glasögon och hur de var inbegripna i ett samtal som tycktes uppröra den kalhuvade mannen. De brydde sig inte om dem andra i vagnen och rödgardisterna gick som en katt kring het gröt, men lät dem vara. Det väckte hans nyfikenhet, men vågade inte gå fram och fråga vilka de var. Han kunde också notera hur mannen som kallades för Volodja hade en cigarrettfimp i mungipan som inte var tänd.

Väl på sjukhuset utanför Kiev möttes han av en kollega från läkarskolan.
- Michail, var gör du här?
Och han fick berätta om de svåra omständigheter i Petrograd som revolutionen hade fört med sig, hur de knappa resurser som sjukhusen disponerade hade gjort det omöjligt att ta hand om alla sårade. Att han inte orkade med fältsjukhusets utsatthet och krigsgalna förbrytare.
Han berättade också om den grupp svårt skadade han hade tvingats lämna mer eller mindre åt sitt öde, som senare hade utplånats genom beskjutning av artilleri.
Kollegan hade sett på honom med en blandning av förvåning och misstänksamhet.

På ett kafé i Kiev hade han mött Natasija, en ung konststuderande som i förtroende berättat att några lärare försvunnit utan förklaring och hur de nya lärarna långt ifrån förstod sig på konst. Senare på kvällen hade hon tagit med honom till skolans lokaler fyllda av terpentindoft. Han hade noterat en duk som liknade tsar Alexander med ett kulhål i pannan och frågat henne varför någon målat ett sådant provocerande porträtt. Och hon hade svarat att de nya lärarna hade uppmuntrat eleverna att måla porträtt, men kanske inte just av tsaren.
En vakt hade dykt upp och uppmanat dem att lämna lokalerna. Och utanför på gatan hade Natasija frågat honom om han ville följa med till hennes inackorderingsrum en bit utanför staden vilket visade sig vara ett gammalt hus som blivit utrymt ett halvår tidigare, att de gamla hyresgästerna försvunnit utan anledning. En natt hade rödgardister stormat huset och fört bort en familj på fem personer. Sedan dess bodde konststuderande i ett kollektiv. Runt omkring fanns spår efter kriget. Stationshuset var fullt med kulhål, skyttegravar som inte var igenfyllda.
Han hade stannat kvar hos henne och diskuterat konst och litteratur hela natten och blivit bjuden på te och skorpor följande morgon och hållit om henne och känt en våg av värme från hennes kropp. Märkt på hennes ögon att hon önskat att han skulle stanna kvar hos henne, men berättat att det var omöjligt, då plikten kallade.

Ibland dök minnet av hennes kyssar upp i hans huvud, om hon kunde förlika sig med livets hårda krav på lojalitet mot Stalins syn på så kallad riktig konst. Han har aldrig glömt hennes ledsna ögon då de skildes på stationen. Och det kunde fortfarande göra ont.

Det var vidrigt, omänskligt och han märkte det inte, det kom smygande på, hur han bröts ned av kriget, men framför allt terrorn. Alla de döda, döende, de svårt skadade som lämpades utanför sjukhuset. För att orka med arbetsbördan tog han både morfin och amfetamin. Syster Lidija, en mager och blek kvinna från Novgorod slet dygnet runt, gav första hjälpen, som i regel var att dela ut smärtstillande medel. Allt hon pratade om var att överleva kriget. På nätterna kunde han höra henne tyst be till de högre makterna om barmhärtighet. Och de sårade gny. Hon var bekymrad över hans intag av morfin och manade honom att minska dosen, och han hade replikerat med att han knappast såg sig som någon överlevare, men om han skulle överleva kriget tänkte han bli författare Han hade berättat för henne att han skrivit några korta noveller som blivit publicerade och uppmärksammade. Han var ingen hjälte och skulle aldrig bli någon. Han hade inte kraften och hans händer var alltid fulla av blod och hans själ för alltid trasig. Morfinet var hans följeslagare och andra preparat gjorde så att han kunde operera och ta sig igenom dagarna. Han förstod att han brände sina ljus i båda ändar. Vissa stunder på kvällarna efter en lång dags slit kunde hans kropp skrika efter morfinet. Ingen kommer levande ur ett krig, hade han sagt åt henne, det finns bara offer.
I sina noveller hade han beskrivit krigets fasor som ett sätt att bearbeta alla trauman, ett sätt att nå sin själ och åter få kontakt med sina känslor som varit inkapslade i en bunker fylld av morfin.
Den tandlöse kaptenen från infanteriet som själsligt var skadad av kriget kom varje morgon till kliniken och inventerade de sårade, men den verkliga orsaken var att få sin dagliga dos av morfin. Lidija var den som gjorde i ordning hans spruta under det att han förolämpade henne med sitt skakiga bleka ansikte och darrande läppar som kved över hennes långsamhet. När väl morfinet fått sin verkan på honom utbrast han i lovsånger över hennes tapperhet och framför allt hennes godhet som han välsignade.
Denna procedur tog drygt en halvtimme varje morgon.
Därefter gick hon till Michails rum för att väcka honom och hjälpa till med att få honom på benen med den väl doserade injektionen.
Efter hand ökade behovet, men Lidija hade hårdnackat hållit sig till den bestämda dosen som de kommit överens om. Men han hade skrikit åt henne vid flera tillfällen att dosen på fem mg inte räckte utan skulle ökas till sju milligram. Operationerna avlöste varandra och Lidija bistod honom. Vid sena eftermiddagarna blev de avlösta och han försvann genast till sitt rum för att vila. Hjärta slog och hans försökte lugna sig, men groteska figurer kunde dyka upp i rummet och plåga honom. Flera gånger hade Lidija funnit honom ligga på golvet i fosterställning med händerna för ansiktet. Hon fick tvinga i honom sömntabletter för att få honom att sova och ofta föll han i djup dvala.
Herre gud vad kunde hon göra. Hon hade hamnat i en situation som det inte gick att ta sig ur. Alla omkring henne var i samma obegripliga verklighet som bestod av dödsångest. Och därute, utanför detta helvete fanns ett annat helvete som inte skydde några medel. Kriget som skulle förändra allt. Det var något inom människorna som sakta höll på att gå sönder som obevekligt malde på. Ett lidande så djupt att ingen kunde formulera dess smärta.
Till slut fanns bara rädslan kvar som vägledare. Den tappra Lidija skulle tyna bort i ångest fylld av misär, arkebuseringar och lemlästade unga människor. Barn som mist både armar och ben.
Doktor Bomgards melankoliska ansikte från Vladikavkaz pratade ofta med henne om krigets konsekvenser och dess inneboende tragik. Revolutionen som ingen kunde stoppa nu när den satts i rullning. Det omöjliga att vrida klockan tillbaka. Att tiden en gång för alla var obarmhärtig. Att det inte gick att köpa en biljett till det förflutna.

På Konstnärliga teatern i Moskva var man i färd med att sätta upp Strindbergs Erik XIV.

© Sunkowitz