Det finns ett yrke som verkligen skrämmer skiten ur mig. Detta yrke kräver två egenskaper hos den sökande – Servicekänsla och vana av att tala inför grupp. De kräver t o m att man ska tycka att det är roligt!
Jag syftar på reseledare.
Det är så långt ifrån min personlighet som något kan komma. Jag gillar att resa, jag gillar däremot inte att ge folk service och att tala inför en folksamling får mig att skaka av skräck.
Jag skulle bli en värdelös reseledare.
Men tänk om AF hade tvingat mig? Tänk om de hade tvingat iväg mig på en reseledarutbildning med efterföljande anställning hos t ex Fritidsresor? Jag hade nog inte gjort någon succé.
Först och främst så skulle jag bli tvungen att dricka mig berusad varenda dag, för att våga prata inför en massa folk. När jag väl hade blivit full så hade jag antagligen struntat i mina förpliktelser i alla fall. Jag hade suttit bakom disken på hotellet, glott rakt fram och varit förlorad i mina fantasier och dagdrömmar. Utanför skulle turisterna sitta i en varm utfärdsbuss och vänta.
- Var är den där jävla guiden nu då?
Skulle någon undra.
- Jag såg honom för en stund sedan. Han satt vid receptionen. Man skulle nästan kunna tro att han var berusad!
Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan jag fick sparken?
- Titta! Nu sitter han där bakom disken och glor igen. Vad GÖR han under dagarna egentligen?
En reseledare ska även vara något av en problemlösare. Han ska ha kontakter med flygplatspersonal i händelse av förlorat bagage.

En reseledare ska vara en bra fixare.

Han ska kunna behålla lugnet i stressade situationer och klara av att ha många bollar i luften.

Jag är sorten som kokar makaronerna innan jag steker falukorven. Alla andra metoder framkallar stress hos mig. Jag avskyr stress lika mycket som att lösa problem.
Jag skulle hellre ligga ute vid poolen och dricka drinkar istället för att lösa problem.
- Jo… Nu har det gått två dagar. Jag har inte sett till mitt bagage ännu!
Upplyser en medelålders familjefader mig om.
Jag skulle undra var någonstans som jag kom in i bilden? Jag skulle faktiskt inte komma på någonting som jag sket mer i än hans jävla bagage. Antagligen skulle jag säga det till honom också. Jag undrar hur lång tid det skulle ta innan de gav mig sparken? Platschefen skulle kalla in mig på sitt kontor inom en vecka. Han skulle nog be mig redogöra för en enda anledning till att de skulle behålla mig som reseledare.
- Mitt fördelaktiga utseende och vinnande personlighet?
- Gå härifrån!

För ett par år sedan så besökte jag och Janne Italien. Det var en trevlig resa. Ett härligt land! Vi var med på ett par utflykter, bl a till Pompeji. Det var ohyggligt hett. Vår reseguide var en dansk kvinna i fyrtioårsåldern. En väl påläst kvinna. Vi var en grupp på kanske fyrtio personer, mest barnfamiljer och pensionärer. Och så jag och Janne. Den danska reseguiden hette Bente och talade svenska men med kraftig, dansk brytning. Hon talade tydligt, högt och långsamt så man förstod det mesta av vad hon sade.
Janne blev intresserad av Bente. Han tyckte att hon var en mycket tilltalande kvinna. Han höll sig i närheten av henne hela tiden. Janne gick bakom Bente och stirrade på hennes vickande bakdel. Det var fyrtio grader varmt. Getingar och flugor surrade runt oss. Det lät som en transformatorstation ovanför våra huvuden.
- Herregud vilken hetta!
Sade jag.
- Jag har haft stånd i över en timma!
Svarade Janne. - Och vilket stånd sedan!
Bente gick vidare och berättade om Pompejis historia och om folket som hade levt där. Janne gick tätt efter henne. Hon stannade och pekade ned på en av stenplattorna som gatan var belagd med. Ett manligt könsorgan prydde plattan. Sådana plattor hade använts till att visa vägen till bordellen.
- Jo, alltså, här ser vi en… En… Jo, öh…
Bente visste inte riktigt hur hon skulle gå vidare. ”Lillemanden” kunde man säga på danska. Hur sade man på svenska utan att låta alltför grov och vulgär?
Hon frågade Janne. Han stod ju alldeles intill henne.
- kuken!
Viskade Janne i hennes öra.
Bente tackade och fortsatte med sin redogörelse inför resten av gruppen.
- Och här ser vi alltså kuken!
Sade Bente. - På Pompejis gatstenar såg man ofta kukar som visade vägen till närmaste bordell!
Bente berättade att under romartiden så hade man en mycket öppen och liberal syn på sex och att gå på bordell ansågs inte vara något konstigt alls.
- kuken visade alltid vägen!
Avslutade hon. Sedan traskade vi vidare.
Janne gick alldeles bakom Bente. Han hade fortfarande stånd.
- Kuken visar vägen…
Sade Janne. - Det har den väl alltid gjort?
Jo, jag skulle tro det. Inte mycket som har ändrat sig hos männen i alla fall.