Jag tror att en del av min ungdom kommer att falla i glömska. Just nu susar vinden igenom lägenheten av ålderdom, mina tjugoettår som aldrig kommer stanna här.
Det finns en tant i huvudet som pratar med mig om hur allt kommer att bli.
Och hon säger att det inte kommer finnas två av oss som påminner om historierna vi en gång har berättat.
De ord som en gång har blivit sagda kommer inte spelas på våra läppar. De kommer tyna bort, likaså våra ansikten i minnet. Vi minns med glädje tills verkligheten kommer ikapp oss. Verkligheten som påminner oss om stolthet och ork. Två av de saker vi har och inte har. Det är du och jag. Stolthet och Ork.

Mina historier är om en svunnen tid då jag var på samma plats livet, men inte samma plats i huvudet. Vi borde hamnat i skärselden du och jag. Sista kapitlet är inte ännu skrivet, det kan hända ändå. Att vi brinner i slutet, tillsammans. Och försöker minnas allt det där som gjorde varandra glada. Oss.
Men om jag ska vara ärlig - det är en utmaning att minnas detaljerna. Det där som var bra. Och det är väl bra. Bittert. Men tiden gör sina skavanker på mina skrivna sidor. Djävulen gör sin röst hörd. Ibland tror jag att djävulen är i maskopi med tiden. Eller kanske rentav är tiden djävulens påfund?
Allt det här är bisarrt.
Jag tror inte på gud, och mitt huvud har hamnat på spinn.