Fattar pennan och låter den trumma försiktigt mot bordskanten och bristen på budskap stirrar mig djupt in i ögonhålorna.
Orden radas, ratas och fruktan att finna sitt undermedvetna fångar strömmar av runstensliknande vokaler.

"int´ fan kan jag nått om politik,
kärlek och sånt jäkla trams.
kan lika gärna dricka arsenik,
för vi kan aldrig hålla sams."

Jagad av viljan att finna, blir lagd i toalettstolens vänstra kant, och där bryter stavelserna upp i ren revolution mot innehållets meningslöshet.
Inbillar mig djupt att jag är opinionsbildare av rang när rimmen möter sågade påhopp.

Kan det vara så simpelt att insikten aldrig stirrar tillbaka?

"sötsur är den tanke om dig,
sa aldri´att jag gilla´din grej,
ta kärleken och kasta skiten,
då mitt rim tillhör eliten"

Sen kanske man ska försöka vara lite egen.. Hata och avsky...Njae..det finnz andra som é duktigare på dé.
Byta alla "och" till &?
Hmm!

"vem fan tro du att du är,
möla sönder en ambition,
& stirra mig hit & där
& vänta på penetration"

Nä!.. Blev sådär tycker jag. Fast å andra sidan blir jag ju lite egen (Mer än vad jag redan är...)

Att ironisera med kappsäcken full av sarkasm över alla dagisrimspoeter och kasta mig ut i etern med en retur från en kris?

Nä!...upptaget redan.

Dagisrimmen tror jag kan hålla hela vägen ut.
Det är ju dessa som frustar mitt tålamod och krasar
sönder den intellektuella brobyggar instinkten.

Slår mig blodig medan pennan fattar sitt härdade grepp och plitar:

"dina ögon är så himla blå,
jag älskar dig bara så...
Hoppas du älskar mig,
för jag älskar ju dig"

Yes!!!

Där satt den.