- Vi har pratat med varandra i två timmar.

Hans röst, rullande mjukt från öra till pannlob. Smekte alla de miljontals celler han passerade på vägen, taggade kroppens väggar, och jag log i en gäsp som bad, om att få sova. Men viljan, letade kryphål via den gyllene telefonförbindelse som sammanfogade Stockholm med Göteborg, tog död på det avstånd, fyrahundraåttakilometer, som särade två famnar åt.

Ögonlock, likt ridån på en teater, drogs för, öppnades upp - som om pjäsen var osäker, på om den var över.

- Jag måste sova.

Svalde lungans rop efter syre, och ditt svar trycktes längre ner i min sömniga insida.

- Nej, bara lite till. Det är så skönt att höra din röst.

Nickade, lustigt - du kunde ju inte se mig, men jag hörde dig, ett mmm:ande läte av välbehag - du visste. Jag var kvar.



Du fortsätter att färglägga, mina interiörer med kulörer jag inte visste - fanns. Orange, rött, blått och gult, har inga andra namn, till att förklara dem. Färgerna är dina egna, så väldigt väldigt fina. Du signerar strupe, maggrop och njure, det kittlas och jag lägger mig på sidan, känner hur varenda led, slappnar av - lite som massage, och jag fnittrar.

Sekunder, livslånga och ändå, för korta. Midnattstimman är sedan länge förbi. Din mat står bortglömd på en spis, sovrummets svarta, inte längre svart - min blick är sedan länge van, ser allt de skuggorna bäddat ner. Du ska se på film, jag tänker nattuggla.

- Camilla, jag ska låta dig sova.

Jag är nästan redan borta, halvvägs, vandrar drömmens vägar. Känner gruset under mina fötter, det är vår - och jag är precis där jag vill vara. Det går en man vid min sida. Godnatt byter ägare, och linan, mellan två städer, bryts.

Jag har redan hunnit somna. Och över mitt bröst, bokstäver röda, står det skrivet


"Skåningen was here"



ända in - i hjärtat.