alla orden som kommer ut
gör ont
precis som alla som inte
gör det
så överväldigande ödesdigert
är det som rider mig
att jag endast
med nöd och näppe
tror mej överleva
allt jag gör förvärrar ångesten
och jag vågar inte låta dej komma nära
för att inte riskera att gå sönder ännu mer
när du måste gå
dumt säger alla
så dum jag är
det är väl jättebra att vi bor nära
vi kan ses ofta
men dom förstår inte
dom förstår inte att hos mej
är det tomt
skåpar och lådor är tomma
och allt skriker till mej
att allt är förstört
dom är lika tomma som du är
borta och det hjälper inte
att du är nära för nära är som nästan
och nästan tar livet av mej
och snart betyder kanske aldrig
och aldrig gör att jag måste värja mej
för att hålla ihop resterna
men jag är redan trasig och
jag tar alla bitarna och har ingen aning
om hur jag satt ihop förut
när jag ser mej i spegeln passar inga delar
och jag kan inte minnas hur jag såg ut
innan du gick för att stanna
så nära är borta och sen är aldrig
och jag måste ta skärvorna och sätta tillbaka dom
fast jag inte kan
fast dom faktiskt inte passar
men nu får det vara
dom kan ligga där på marken
tills dagar och nätter passerat
och slipat dom och kanske
kan det bli nånting annat av
det
något annorlunda