trötta ögon skummar sikten, verkligeheten den får vänta lite
medan jag gör inget som ger ångest, för det jag skulle gjort
skitsamma, det tar jag sen, tar igen, får igen. en smäll över näsan

gnuggar mina ögon, men sikten är skum
rensar mina öron, men världen låter dum
giter ett andetag, även två. jag vill inte längre höra på

stannar upp en stund, en sekund, en blund.
ett vagt pip kommandes ur min mun. säger intet
säger allt, säger att det är alldeles för kallt. säger
konstigheter finns överallt.

huden knottrar sig i min kalla säng, min sommaräng
min hemliga vän, min skuta som styr till drömmar
och äventyr, strax efter tolv,
varm och mjuk, när verkligeheten vaknar och
tvingar med mig i, ett tjut, ett skjut, bara en tå utanför
täcket så är det hiskeligt kallt. överallt.