Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Innesluten

Sluter händerna runt öronen
Skakar mitt huvud
Reser mig från parkbänken
För att sväva på daggen
Och allt är ljust men ändå så svart

Sluter dina händer runt mitt ansikte
Trycker in tonerna
Snurrar i ett slags rus
Faller sedan livlös
Nattens mörker älskar mig som sitt eget barn

Sluter fingret runt avtryckaren
Utan att trycka
Mina ögonlock är stängda
Men jag vet
Att om jag öppnar dem syns stjärnor




Fri vers av Julia Felicia
Läst 360 gånger
Publicerad 2006-01-19 00:39



Bookmark and Share


  candela
....svårt att säga om det är mörkret, eller ljuset som får övertaget.
finstämmt, smärtsamt men hoppfullt.
vackra ordlekar såsom "för att sväva på daggen".
tredje stycket känns som ett beroende, en uppfylldhet.
slutet på dikten känns som en lättnad och på något sätt
ser jag helheten som genomgående hoppfylld och vacket. även
om den kanske var menad som lite mörkare?
2006-01-19
  > Nästa text
< Föregående

Julia Felicia
Julia Felicia