när jag tänker på det vi aldrig sagt
startar branden bakom mina redan svullna ögonlock

snaran dras åt kring min hals
och en olidlig smärta flyter ut i min bröstkorg
som får min kropp att skaka med krökt rygg
jag blir ett människonystan
sprängfyllt av saknad

för

tiden stannar när jag hör dina andetag
när jag ser din värld genom ordkombinationer från ditt inre
nakna, ärliga, hårda som sten
men v a r m a s t av dom alla

dina ögon väcker liv i mina
så enkelt är det
egentligen

murarna är svårare att bryta ner
dom har varit där länge

och om sanningen ska fram
så misstror jag ingen annan än mig själv.