Jag vill inte linda in det i vackra ord då det inte är vackert! Det borde räcka med att säga ordet så är allting förstått. Tinitus. Och hemska känslor börjar trycka på inom en. Sömnlösa nätter och fina nattliga promenader under stjärnorna förlorar helt sin charm. Tinitus. Ett ord som går att läsas, men som för andra, inte går att tystas ned. Det är ett evigt tjatande som aldrig tar slut. Säg något vettigt någon gång, men den kommer bara med mer skit! Ett skrikande som aldrig upphör. Det är den tråkigaste historien du någonsin hört som upprepar sig gång på gång. Det stelaste samtalet på repeat och den skräpigaste platsen på jorden. Som att sticka nålar i kroppen och vrida den i de mest onaturliga ställningarna.

För-all-fram-tid

Det är hånskratt rätt upp i ansiktet och naglar som skrapas mot svarta tavlan. Man vill inte, men man har inget val. Lyssna, lyssna, lyssna. Sitt ner så fint och hör på vad kloka Tinitus har att säga. Igen. Som om den någonsin skulle komma med något nytt. Något intressant. Något skönt. Det är alltid samma gamla, år ut och år in. Bara högre, ljudligare, som om jag inte hört tillräckligt.Som om jag på nått vis skulle lyckats undgå budskapet. Som att komma till världens ände och vända om för att komma dit återigen. Den kommer ligga så tryggt och så fint inbäddad i mitt huvud. Varmt och gott resten av livet. Ååh vad jag önskar mig kär i tinitus. Vilken lycka.

Vilken olycka. Vill inte linda in det i vackra ord. Och jag är rädd för att göra tinitus förargad då den kan slå till mig med större kraft. Men jag har inga vackra ord att säga. Det finns inga vackra ord om dig. Liten bokstav ska du ha och helst stavfel. Jag vet inte hur jag ska fajtas tillbaka. Hur jag ska ge igen. Ljud älskar du. Du äter ljud, växer och blir större. Och om jag försöker slå ner dig med tystnad, så är det jag som får ta smällen, jag som får lida. Det är ju jag som blir galen. Inte du. Du springer inte och gömmer dig. Du kryper inte ihop i något hörn och gråter med händerna tryckta mot ditt huvud. Du känner ingen sorg för att tyst aldrig igen kommer att existera. Du fruktar inte ensamheten eller nätterna med lugnet. Du härjar hur du vill, hela tiden och utan sömn.

Varsegod. Nu är tinitus natten här igen.Tacka och ta emot. Det går ju trots allt över...

(Ni drar ut dessutom. Själv intalar jag mig att jag inte vill. Skratten som blandas därborta kan jag leva utan. Jag kan dansa framför min egen spegelbild, le mot mig själv och blinka med ögat. Röra mig till den musik jag själv valt och skåla med drinken som inte kostat de sista mynten. Jag vill vara hemma, ensam. Ta det lugnt och vi ska se vem som skrattar bäst som skrattar sist, imorgon! Då ni! När det är ni som krälar på golvet. Ni som skriker om tystnad och dränker huvudvärken i vatten. Det är då jag intalar mig själv att det inte ens skulle varit värt det under andra omständigheter. Som att jag skulle valt detta sätt även utan oljudet.)

Lögner kan jag alltid leva med.