jag minns diset av oro och förstulna blickar



hur lättnaden som infann sig på balkongen

där jag simulerat förstrött bjöd på en cigarett

också följde oss till vår sida av rummet,
där vi satt så härligt obekväma





men inte lika väl som det töcken som föll över mig
när du lämnade vad-det-nu-var-dom-hettes lägenhet

där jag snart vilset famlade runt
bland armar vars ansikten jag inte lär möta igen
och flaskor som snart var tomma


visste du kanske redan vid första anblick att du skulle bedåra mig?
vet du det nu?