När jag var liten hade jag en alldeles egen teori om hur man bygger järnvägar. Att bygga dem bit för bit ansåg jag vara omöjligt. Det skulle ta lång tid, så lång att jag inte på något vis kunde föreställa mig den. Så jag antog att det måste gå till på ett mycket fiffigare sätt.

Jag tänkte mig att man lindade upp den räls som skulle läggas ut på bakhjulen till en stor bil. När man körde den framåt rullades rälsen ut på marken. Jag insåg att man inte skulle kunna rulla på så mycket räls så det räckte till nästa station, men då backade man tillbaka och lindade på mer räls. För att den nya rälsen inte skulle rullas ut ovanpå den andra var man tvungen att binda fast den med något slags krampa som man lossade först när man kommit till den plats där den nya rälsen skulle rullas ut.

Att rälsen skulle vara för hård för att hanteras på detta sätt hade jag ingen tanke på. Jag antog att den var mjuk, ungefär som läder. Jag hade ju bara sett den ligga på marken och aldrig fått tillfälle att undersöka den närmare.

Jag var ganska nöjd med min teori, så nöjd att jag när jag kom till stationen för att åka tåg tillsammans med mina föräldrar och min storebror spanade jag ivrigt efter bilen som användes när man la ut räls. Antagligen frågade jag de andra i familjen om de visste var bilen fanns men de förstod nog inte vad jag menade.

Men när min dotterson Jakob, som fyller tre år i vår talar om hur han upplever världen blir jag förstås glad när han visar att han uppfattat något med riktiga sammanhang och med proportioner som verkar rimliga. Fast om jag berättade min teori om järnvägar för honom skulle han säkert köpa den med hull och hår.

Det tänker jag förstås inte göra. Men ändå känns det lite sorgligt att så många bra teorier om hur världen kan vara beskaffad och hur man kan göra saker och ting stupar på sin omöjlighet. För det är ju faktiskt så att järnvägsräls är väldigt hård. Fast kanske inte om man hettar upp den...