Svart kaffe stirrar på mig ur en trasig pappersmugg på ett kantstött fat,
medan klockan viskar, ömsom väser:
"tiden räcker inte till!".

Har bränt min tunga i brödrosten,
så nu bygger jag en repstege härifrån
av vita spetsgardiner med ketchupfläckar på,
förbi skyskrapor och upp mot månen.
Penslar min nakna kropp i kleinblå färg,
måste lämna avtryck, spår utav en själ på väg.

Jag försöker ringa, men telefonen vägrar svara.
Tick tack.
Ödet halkar efter, jag ramlar ut.
Framtiden har fastnat i en loop, inga drömmar kommer fram.

Så nu slår jag in halvt reparerade misstag
i morgondagens tidningspapper.
Tejpen måste hålla tills jag kommit ut från dörren,
genom korridoren och hem igen.

Är inte alls helt hundra på att jag kan lämna,
lämna resterna av det förflutna,
sånt som andra kastat bort.

Livet smakar kaffeböna och allt jag ser är en vägg
med kleinblå märken av en människa på väg.

Lovar att packa ned en cykel,
en trehjuling med extra stödhjul på.