Ibland blir jag mera påmind. Ibland trycker sig livet så tätt inpå att andedräkten skymmer sikten som på en glasskiva framför näsan. Ibland kommer insikten plågsamt nära. Insikten att livet är ändligt.
Jag kliver rakt in i ett kaos jag inte äger men som sveper tag i mig obönhörligen. Det är som det skall. Jag är den som skall kliva in och jag är den som man skall dela kaoset med. Inte dela med sig av utan dela med.
Jag kliver in och ser och lyssnar.
När jag går har jag fått med mig den ofrivilliga packningen av påminnelsen på döden och hur sorgen efter ett dött barn kan te sig. 

Ibland blir jag påmind om skräcken och rädslan. Så nära den finns oss och så oberäkneligt den tycks driva. Och förödelsen som den lämnar......
Ibland blir jag påmind om den största av kärlekar. Och jag darrar av rädsla.