Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Du, överallt.

Hon söker dig överallt.
Det är ingen konst då allt tycks påminna om dig.
Hon kan fastna med blicken vid gatan där hon bor och tänka på de gånger du också låtit dina skor möta marken precis där. Om ni log mot varandra eller vilka ord som utbyttes sinsemellan, när ni gick där tillsammans. Hon brukar ofta tänka på den gången du gick vilse, vid gatan där hon bor, och när du tillslut hittade henne. När du skymtades kunde hon se hur du frös in i märgen, men tanken på dina rosiga kinder var vackrare än en sommaräng och hon lät den ta överhand den sista lilla biten som var kvar till hem. Hon visste ju att så fort ni kom in, så skulle hon få värma dig med sig själv som det varmaste av täcken.

Denna kväll fortsätter hon att fastna med blicken. Denna kväll på olika ting i hennes hem. Hon ler när hon välkomnar fina stunder. Hon tänker att det både är märkligt och vackert hur allt kan komma tillbaka och pressa sin andedräkt mot hennes hud. All neon från förr. När hon sedan inser att du bara är där på låtsas börjar skenet alltid eka din fråga, om varför hon övergav dig, i takt med hennes hjärtas ihåliga slag.

I tanken kommer hon aldrig att överge dig.
Din sort är inte en sådan sort – din sort är inte gjord för att hålla avstånd mot. Din sort är en sådan som blir likt en Akilleshäl för en sådan som hon.




Fri vers av Andrea Lucia
Läst 217 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2012-02-07 18:18



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Andrea Lucia
Andrea Lucia