Jag är inte en sån som säger "hej världen, jag mår dåligt". Jag är inte sån, men jag har länge önskat att någon skulle lägga märke till mig. Antingen är folk naiva eller så leker jag bara med tankar, men det fungerar inte. Och jag inser mycket väl att det inte kommer att börja fungera en dag heller.

Nåväl. (Om det ändå vore så väl, bara ett "nåväl" och sen vore allt över. Dessvärre icke!) Jag får väl ta på mig min krigarrustning (sminket) och leka soldat i mina färgglada, vippiga klänningar. Trots att allt jag känner för är att rita två svarta streck, ett på varje kind, gå ned på knä, låta tårarna rinna och erkänna mig själv besegrad. För besegrad, det är jag. Frågan är vem det är som har besegrat mig. Vem har kört kniven i mitt hjärta och hört mitt vredesvrål?