Du räcker mig din hand
öppen och genuin,
men ändå präglad ev en främmande substans som döljer sig under dina blamerande anletsdrag.

Du lägger läpparna mot mitt öra, låter mig bedöva den del av verkligheten som mitt nervsystem fortfarande kan uppfatta,
men trots doften, tonerna och förförelsen i form av en din genomskinliga stämma, betingas mitt samvete av en hybrid världsbild.

Nervimpulsernas apatiska sätt att samspela med det som egentligen ligger dolt på vårat samvete hittar åter tillbaka till mig,

sväljer mina fotspår,
förföljer mig likt en paranoid skugga
i väntan på att försonas med det förgångna kan jag känna ångestens komposition, medan du sänder mig svarta vykort för utan avsändare.

Din kontrastrika signatur finner språkets mening och fyller tomrummet som uppstår mellan raderna likt ett ogenomträngligt trauma.

Jag hamnar i mitten av en åsiktsyttring.
Där du helt plötsligt behagar en oundviklig synvilla,
som saknar en solid existens där den iaktas som mest,
mitt emellan två världar.

Jag låter dig dela mitt namn, men när du avslutar meningen med en punkt undgår det mig inte

hon älskar när jag ljuger.