Nedsliten och tämjd till den grad att blott en gammal gnista låg och slumrade i hennes utmärglade kropp.
År av psykisk och fysisk smärta som låg bäddad i hennes uppenbarelse där hon vandrade fram.
Fram i en okänd väg.
Hon önskade innerligt att han inte skulle ana att det var just den vägen hon tog.

Igen.

Hon hade gjort det igen.

Flytt.

Det var två år sen hon senast hade gjort det. Flytt från tortyr och galenskap. Förr hade hon flytt för att komma undan en stund och han hade hittat henne varenda gång. Hon hade hört talas om att ”alla vägar bär till Rom”. Hon undrade om det var därför han kunde hitta henne. Försöken till att fly hemifrån hade minskat drastiskt när han alltmer fängslade henne till huset. Huset som en gång kallades för hem.
Nu var den lika ärrad som hennes kropp besatt.

Hon visste att det var hennes sista chans.

Den sista gnistan som flämtade efter att kunna andas fritt igen.

Hon var 8 år när den första bakslaget kom. När hennes far blev drabbad av den nedskärning som gjordes på hans jobb. Hennes mor jobbade halvtid och budgeten blev åtstramad vilket skapade konflikter.

9 år när hälften av deras ägodelar hade blivit sålt och det första urartade bråk hon vittnade.
Ett blåöga som hennes mor med nöd och näppe hade sminkat över och en röd kind som prydde hennes fars kind. I två dagar gick han trotsigt runt i huset och hävdade sin plats som ledare för det dråpslag hans fru hade nerven att göra när hon gick emot honom. Efter det kunde han ibland våldsamt dra i henne när saker och ting hettades upp. Han insåg säkert att en knuten näve var utom kontroll. Kontroll han åtrådde. I hans huvud höll allt på att rasa samman. Höll tyst om hans rubbade sinnelag.

10 år när även hennes mor fick sluta med att jobba på grund av hennes hälsa. Det var ont om jobb och hennes far hade bara hittat ströjobb under den tid som gått. Denna totala omvälvning som skakade om hennes liv, en hård vind som fick henne att blunda för ögonblicket och i den sekunden smet en annalkande skugga från hennes synfält.

11 år och tre månader innan hennes mor dog av sjukdom och familjetvister. Lugnet före stormen eller mitt i ögat hade deras familj funnit en rofylld balans efter år av lidelse och spruckna hjärtan.
Men efter det halvåret kom skuggan. Ödet som knuffade bort dom från den väg som var deras.
En väg som dom äntligen trodde var i deras besittning.
Galen av sorg kunde hennes far inte fortsätta på de jobb han hade. Blev mer strikt i huset och fick henne att göra alla hushålls sysslor som aldrig blev till hans belåtenhet.

Mellan 12 och 14 år hade hennes far smått börjat misshandla henne som eskalerade med varje större steg som togs. Hennes mors livförsäkring räddade dom från att flytta ut ur huset till en viss utmätt tid framåt. Hennes far förvandlades drastiskt ju mer han drack. Förtidspensionerad och fylld med sorg som inte fick utlopp ur hans stränga disciplinerade kropp. En dåres stolthet.
Det var under denna tid som stanken av sprit började jaga henne ur sitt hem. Fast det värsta var orden som kom ur hennes far vidriga mun.

Ditt fel!
Hon skulle ha levt!
Vi skulle ha klarat oss bättre utan dig!
För du var...
För du är...

Ett oönskat barn.

I en spegelbild för fem timmar sedan hade hon upptäckt den gamla gnistan. Hon insåg att den var döende och ville ta en chans. Hon kunde i sina tankar inte utstå att känna av när gnistan märkbart sakta tyna bort varje sekund av hennes vetskap. Det var nu eller aldrig. Så hon gjorde ett val.

Nu var hon på väg över bron. En bro hon var rädd för att gå över. På en bro var hon mer utblottad. Hur skulle hon kunna gömma sig om hennes far kom när hon var mitt i?
Eller om en av hans vänner såg henne... Han har säkert ringt alla för att höra om nån visste vars jag var eller sett mig, som en oroad far dom inte visste existerande längre. Ringa till dom andra som skulle sätta sig i sina bilar och hålla utkik efter mig på vägen, dom andra som min far låtit förgripa sig på mig.

En hård smäll från en bil fick hennes farhågor besannas. Det var en av Dom, säkert var hennes far med också. För han fann henne alltid och nu började hon höra alltmer av den misskännliga vissel ljudet från bilen som hon var så rädd för. Det visslande ljudet var trots allt en illavarslande föraning om vad som skulle komma.
Redan nu visste hon vad som väntade henne när hon togs tillbaka till huset.
Haglande ord och slag som ackompanjerade varandra.
Sedan skulle hon tas till sitt rum av den som skjutsade hennes far och som skulle på sitt sätt visa sitt misstycke över att hon var otacksam och olydig.

Även om hon var 16 år gammal så var smärtan och respekten för hennes far så starkt inpräntad att hon vågade ej yttra ett ord.
Men hon hade tagit en chans och nu var hon beredd att våga öppna sitt skal för att visa det lilla fågel hjärta som klappande försökte sträcka ut sina klippta vingar.
När den alltmer ljudet av den visslande bilen blev starkare tog hon en chans till.

Nu eller aldrig.

Hon hävde sig upp på staketet som skiljde henne från havet som låg under henne. Darrande la hon sig över och lyfte benen för att få henne volta runt av gravitationen. Hon lyckades och tappade samtidigt taget för att hon hade hållit fel med händerna, men inget av det spelade någon roll.
Hon kunde inte komma ihåg när hon senast kände sig så fri i just den sekunden.
Ovan henne hade visslandet dött ut, vare sig dom åkt förbi eller stannat var osäkert. Dock var inget av teorierna ockuperade i hennes tankar.
Inför två förbluffande åskådare sträckte hon ut sina armar åt sidan som utsträckta vingar och huvudet höjt. En chans hon aldrig ångrade hon tog.

Det kalla vattnet var inte sen med att uppsluka det sista uns av värme hon hade frambringat och välkomnade varmt hennes mod...