Vindbiten rygg bakom ung mans apatiska ansikte; blottar sin hals i väntan på bussen. Rör huvudet runt runt så gott det går, försöker förtränga de elakartade tankarna med en skopa rörelse. Till föga resultat. Ett hyperaktivt barn lyfter busskurens träbrits, släpper det så smällen genomtränger plug in-lurarna orytmiskt med 747, det är en sådan dag, det springer omkring, härjar, och har bara så jävla mycket inom sig att det inte kan sluta. Senare på bussen kastar det kvitton omkring, allt till sitt sällskap flickebarnets förtret, skruvar på sig. Han klev på med sin iskalla slacktivist-blick och tänkte, föreställde, projicerade; egensinnigt klädd avståndstagande succé, vandrade en god bit bak i dragspelsbussen. Inte för att de är dockor; tvärtom, det känns hemskt att det skulle kunna vara så. Rullar förbi livsmedelsbutiken/posten samtidigt som han scrollar iPhonens inkorg, påminns om det bokpaket från adlibris som fraktfritt ligger och väntar på honom. Han hade tänkt hämta ut det innan arbetspasset för att ha lite styrka med sig, hatar sig själv för sitt borttrollade korttidsminne, istället dras han ned i en kavitetens isbrytande tankespiral.

Svara fick du nog ja det fick jag nog tänker han Verkligen. Novellsamlingen Båten, som han trånat efter i två år sedan recensionen i DN han läste utan att notera namnet på verket tillräckligt för att minnas det, Elementarpartiklarna och Neuromancer. Två ytterliggare passager ned i bårddjupet. Han ska fortsätta vandra ned i gruvan som han bjöds in till av en viktig guldgrävarhybrid till människa som han inte vet huruvida han ännu finns; därom cirkulerar hans tankar längs med bergsgatan, ned för skolhusallén, höger in på köpmangatan förbi studentboendet Borgmästaren där ingen är som honom, ned för esplanaden och så ut. Ur underjorden. Ut, ut, ut som en oönskad känsla. Som något som inte går att sätta ord på. Ut som något som är, motvilligt utan syfte, på väg.

Till, i motvind. Extrem motvind, han får trycka ned håkan hellström-kepsen med höger pekfinger samtidigt som balansen vinglar och upprätthålls i den löjligt extrema motvinden. Förbi a-laget som han märker: samhällets bottenskrap, över en Selångerså mer isig än bron som han avverka till hälften glidande, väljer parkeringen framför gångvägen förbi den vintervidriga ågläntan som leder under bron där någon intelligent varelse klottrat SJUT EN SNUT. Möter fönsterrutorna på bilar som stannar med blicken på övergångsstället, utan att försäkra sig särskilt noggrant huruvida han kommer över helskinnad. Det kan kvitta. Det kan kvitta, tänker han, så länge jag inte har något ansvar är jag nöjd och så öppnar han dörren till Mediehuset med en försvinnande tanke om världsherravälde.


*


hur
svalgets skav
i livegenhetens krossade spegelsal
upplevs:


den yttersta chefsredaktören
i laglösheten även känd som
djungeltrummans främste slagman
skallar; apport! apport!

som myrorna eller slavarna vore hundar
inte mänschor
tappra mänschor
ack! män i skor
gräv i deras fall
genom glaciären!

under världsisen
de kallar mönstrena för livet
för liv är det enda de faktiskt har
ovan eller lodrät med hjärnans förutbestämda lag;

kompromiss
vad jag nej du
vi kan vara vad än
vi vill kalla det
bli

kallad
kall som en machete
frosten blänker i ögonen som vänder bort
från gråten som brister ut
upp ur halsen

han sluter ögonen
som att vända sig om
från förintelsen till den redan avverkade
spottar på ren reflex
så ingen kan se
för sig själv
vanebildat slavisk
ur fokus där
inget
mönster värd ordsättning
finns att rapportera

men följer god människas exempel;
öppnar upp
käften
lite lätt så den flinar
som den hånler!
som om en benknota vilade
mellan frästa tänder
gula som lök
i sökarens anfrätta ögon!

men ingen kan se.
hur han,
för sig själv,
över stupkanten.
hur demonerna har honom! i ett grepp!

kring struphalsen!
som han kan känna
han kan leva han kan minnas!
men inte älska
det enda han har lärt sig är att längta
långt långt bort
om orden
kan nå
honom
bortom
orden
så kanske.