Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

det finns ett sår bakom varje glitter i mina ögon.

på spanskalektionen när jag är frånvarande med sladdar i öronen och blicken utöver byggnadstopparna genom fönstret i min stad.
jag tänker väl mest på dig och hur vissa meningar i den där sången bara måste handla om mig.
mig och min såriga, trasiga men ändå så vackra relation till dig.
det spelar ingen roll hur jag ler för det finns alltid ett sår bakom glittret i ögat.
eller en smärta i den tillgjorda lättheten i mina steg.
något tillkämpat i den lagoma slarvigheten i min make up.
det är du som härjar i allt jag gör och får mig att tveka så massivt.

på någon bänk i någon korridor i en skola där vi är lite småanonyma men rätt kända ändå.
kanske med din hand på mitt lår av en outgrundlig anledning.
kanske mest en blick som verkar tala bortom det du egentligen säger.
jag vet inte, jag vet inte riktigt med ibland får du mig att hoppas alldeles snett.
med en flagnande nonchalans när livet börjar krypa tätt intill dig.
eller när kaffetciggenspritenkickarna har tagit slut
eller tappat sin verkan.
är det nu man ska börja bli rädd eller bara ta ett par risker till?

när jag går hemåt och asfalten är hård men något luktar lite vår.
när jag drar i mina jackärmar för att rastlösheten sätter fart och får hjärtat att dunkadunkadunka.
det är substitut och vardagsproblem som får bli undanträngda av dig.
jag tror att något rostar, att något växer och att det finns en framtid inom något.
kanske när du slår mig med din diskreta skönhet eller dina rangliga ben.
när du har mitt läppstift på din kind eller min parfymdoft i ditt hår.
jag blir inte riktigt säker någonsin.
som när jag kommer på mig själv med att sakna dig när bara ett par timmar har gått.

hemma, framför spisen där potatisen kokar torr.
jag var liksom bara tvungen att avsluta den där tanken om oss innan det gick att stänga av plattan.
jag har alltid varit beroende av saker men du verkar så mycket mer långvarig.
liksom forsar sansat men agressivt genom min arma kropp.
jag drar handen genom mina tunna hårtestar men du försvinner inte.
jag har aldrig snuddat så nära verkligheten som jag gör just nu.
jag slösar bort timmar på att bara sakna närheten av dig.




Fri vers av Novemberrus
Läst 348 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2012-03-18 16:35



Bookmark and Share


  helenita VIP
Mmm... När potatisen får koka torr för
att du måste tänka klart tanken om honom
innan du stänger av plattan...
Mycket mycket bra!!
och så mycket sant i kärleken..
2012-04-06

  frosthjärta
det här är så himla bra. och det är helt otroligt hur "rätt" du kan hitta liksom. att nästan varenda mening nästlar sig så djupt in och bara wow
2012-03-18

    kivu
Det här är som att få komma in i din värld. Du bjuder in oss. Några formuleringar är helt bedårande, som:

eller en smärta i den tillgjorda lättheten i mina steg.
något tillkämpat i den lagoma slarvigheten i min make up.
det är du som härjar i allt jag gör och får mig att tveka så massivt.

och

även slutet.
2012-03-18

  Evendor
Gud vilken bra och vacker dikt. Jag tycker du lockades fånga den drog som kärleken ibland kan vara helt perfekt. =)
2012-03-18
  > Nästa text
< Föregående

Novemberrus
Novemberrus