Mina första år här i livet tillbringade jag i Trollhättan. På den tiden var Trollhättan en stad som folk flyttade till, inte ifrån.

Vi bodde mitt i stan, vid Kungsporten. I botten av hyreshuset låg en möbelaffär och på baksidan fanns det en lekpark och en oändlig länga med garage. Om man gick till slutet av garagelängorna så kom man till en bergsknalle. Bakom den var det en äng och ett skogsparti. Sommartid så brukade jag sitta på den där bergsknallen. Jag kallade det för ”Landet”. Jag hade samma intressen då som nu – jag stirrade rakt fram och förlorade mig i dagdrömmar och fantasier.
Jag satt där och dinglade med benen och sjönk in i mig själv. Om jag ansträngde mig så hörde jag inte de andra barnen som lekte i lekparken som var lite längre bort. Ibland så kom morsan och hämtade mig. Hon ville att jag skulle leka med de andra barnen. Jag sket fullständigt i de andra barnen.
Idag är det min chef som dyker upp istället. Jag brukar sitta bakom ratten på företagsbilen och glo rakt fram. En gång för länge sedan så ville de att jag skulle leka, idag vill de att jag ska jobba. De hittar mig alltid.
Vi bodde mitt i stan, ”centralt” säger man idag. Då – vid sextiotalets slut och sjuttiotalets början, så var det inte fint att bo centralt. Trollhättan växte så det knakade, nya miljonprogram byggdes och det flyttade folk till stan från hela Sverige för att jobba inom de stora bilindustrierna. På gatorna hördes både norrländska och småländska. Det var kö till de nybyggda och moderna lägenheterna i Lextorp, Sylte och Kronogården. Under några år så var det fint att bo där ute. Vi hade inte råd. Morsan jobbade som uselt betalt bokhandelsbiträde så vi fick bo kvar i tvåan vid Kungsporten.

För några år sedan åkte jag ned till Uddevalla för att hälsa på morsan. Det var i juli månad och solen sken. Jag svängde in i Trollhättan. Det var länge sedan jag var där. Jag åkte till min gamla adress, klev ur bilen och gick omkring en stund. Det var sig likt, förutom att allt hade krympt. Garagelängorna var inte oändliga och bergsknallen var i stort sett inte mer än en sten. Bakom den var det några träd och en liten gräsplätt. Inte mer än så.
Jag satte mig på stenen en stund. Det gick inte längre att dingla med benen men det kändes fint att vara tillbaka. Det var över trettiofem år sedan sist. Jag hänger med fortfarande! Tänkte jag.
Nu skulle inte morsan komma och dra iväg med mig till lekparken. Jag skulle få vara ifred. Jag hade god tid på mig så jag bestämde mig för att sitta kvar en stund och ägna mig åt dagdrömmeri. Jag hade kört i flera timmar och behövde vila mig en stund. Jag satt och drömde mig tillbaka. Långt tillbaka.
Som barn under sjuttiotalet så var biobesök ett stort söndagsnöje, man gick på matiné. Jag vill minnas att det kostade sex kronor. Lade man till en krona så kunde man sitta på ”logen”. Det gjorde man sällan. Det var de hårda killarnas revir. Jag och en kompis satte oss där en gång, det gjorde vi inte om. Bakom oss satt tre killar som hette Danne, Micke och Tobbe. De satt och bankade oss i huvudet hela tiden.
- Skrik kuken står! Annars får ni stryk efter filmen!
Väste de i våra öron. Vi satt och skrek könsord i över en timma. Vi vågade inte annat. Så fort vi tystnade fick vi en knytnäve i bakhuvudet och hot om misshandel efter filmen.
Oftast så var det tecknade filmer, Kalle Anka, Aristocats och liknande. Eller också Tarzan. Gamla fåniga, svartvita filmer med Johnny Weissmuller som sprang omkring i höftskynke och slogs med tjuvjägare och infödingar som bar leopardmantlar över ryggen och exotiska frukter runt halsen. Ibland blev det oskyldiga kärleksscener mellan Tarzan och Jane. En trånande blick som övergick i en kram och stråkarna började ljuda.
- Kuken i röven!
Skrek polarn.
- Fortsätt för helvete! Väste Tobbe, eller om det var Danne. - Annars får ni stryk!
- Sug kuk!
Skrek jag.
En del barn hade sällskap med sina föräldrar. De blev naturligtvis upprörda och upplyste vaktmästaren om att det satt några ungar uppe på logen och betedde sig illa. Ljuset tändes och han kom upp och körde ut oss. Vi vågade aldrig skvallra.
Vi satt aldrig mer uppe på logen.

Danne, Micke och Tobbe tillhörde inte de värsta. Det fanns de som var värre, mycket värre. Men de var tillräckligt onda för att jag skulle fyllas med glädje när jag för några år sedan fick höra att Tobbe hade drabbats av en elakartad tumör i rövhålet.
Jag minns att de började sin osunda livsstil redan som barn. Någon av dem föreslog att de skulle börja snusa och det var ju lite småkul. Cigaretter var ännu roligare och när Tobbe dök upp med en flaska thinner och en påse trassel och föreslog att de skulle göra ett ärligt försök att döda de få hjärnceller som de hade så möttes förslaget genast med acklamation. Roligare kunde det inte bli. Bättre än både bio och misshandel.
De där tre umgicks långt upp i vuxen ålder och det säger sig självt att när tre riktiga arslen har så svårt att skiljas från varandra så är det inte så konstigt att analrelaterade sjukdomar till slut får fäste.
Idag bor Tobbe på ett servicehus i Kungsbacka för kroniskt sjuka och får en kamera uppkörd i stolgångsöppningen varje vecka. Micke och Danne tillbringar sina liv i Uddevalla. Jag såg dem utanför ett köpcentrum för några år sedan när jag var nere och hälsade på morsan. De stod och tiggde pengar. De kände inte igen mig. Jag kände igen dem. Danne hade inga framtänder kvar och Micke såg ut att vara en person som föredrog att ekipera upp sig på Frälsis. Under en kort period i sin ungdom så var de kungar, nu stod de och tiggde pengar.
Skrik slicka fitta! Tänkte jag. Så får ni en guldtia!
Jag sade aldrig något. Jag hade redan fått min hämnd och även om de en gång hade varit riktiga skithögar, så behöver man inte vara någon själv. Det finns ingen anledning till att ta över stafettpinnen och föra skithögskulturen vidare. Jag gav dem en femtiolapp och sedan gick jag vidare.
Åt helvete med dem!