Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mina Klasskamrater.

Förra sommaren var jag hemma hos min flickvän och hjälpte henne att rensa ur sitt källarförråd. Kvinnor samlar på sig mycket skit.
Bland all bråte så hittade jag hennes gamla skolböcker.
- Det här ska du väl inte slänga? Det är ju gamla minnen!
Ropade jag.
Nä, det skulle hon inte.
Skolan får man aldrig glömma, av samma anledning som vi aldrig får glömma Förintelsen.
Vi satte oss ned och sorterade upp böckerna och det var då jag hittade en bok som hette ”Mina klasskamrater”.
Minns ni de där böckerna? Det var något som de flesta flickor gick omkring med på skolgården under en tid när de var tolv-tretton år. De lämnade över boken till någon kompis och bad henne eller honom att svara på frågorna. Man skulle skriva svaren på den streckade linjen som fanns under varje fråga.
Meningen var sedan att denna bok skulle sparas för att sedan kunna plockas fram någon gång i vuxen ålder. Man skulle minnas sina gamla vänner och fundera på vad det blev av dem.
Jag gillade aldrig de där böckerna. De pekade på något vis ut ägaren. Vissa fick alla sidor ifyllda, några gick omkring med en helt tom bok.
Jag minns en flicka i skolan som var lite udda. Hon stod alltid för sig själv ute på skolgården. Hon hade inga vänner. Vid tolv års ålder så var hon smällfet och nästan en och åttio cm lång. Inget roligt utgångsläge inför det kommande högstadiet – Det var då det riktiga helvetet började för dem som inte kunde hävda sig, för dem som inte var populära.
Värst var det för henne under gymnastiklektionerna. Gympaläraren - Den sonen av en hamster - hade lätt kunnat befria henne från lektionerna, och därmed lindra plågorna för flickan. Men det gjorde han aldrig.
- Det ska vara lika för alla!
Ja, det där skitsnacket kan ni. Och ja, det skulle vara lika för alla, om vi alla var stöpta i samma form och hade samma förutsättningar.
Eftersom alla nyfödda flickor är små och gulliga när de föds så döpte hennes föräldrar henne till Lillemor. Hade de kunnat se in i framtiden så hade de nog övervägt att döpa henne till Buffalo.
Men Lillemor blev hon ironiskt nog döpt till.
En dag hade Lillemor med sig en sådan där bok till skolan, ”Mina Klasskamrater”. Hon stod där ensam i ett hörn med boken i handen. Det såg sorgligt ut. Ingen skulle skriva i hennes bok. Den skulle förbli helt tom.
Det var nog hennes föräldrar som hade köpt boken till henne och hon vågade inte annat än att ta den med sig till skolan. Tänk om alla föräldrar förstod vad som egentligen försiggår i skolan. Det hade besparat många mycket lidande.
 
Jag bestämde mig för att gå fram till Lillemor och skriva i hennes bok. Då skulle den i alla fall inte vara helt tom.
Jag hann aldrig. Just när Lillemor med en tacksam min räckte mig boken så kom en kille som vi kan kalla för Christer, skolans absolut värsta översittare och psykopat rusande, ryckte till sig boken och kastade den i en taggig berberishäck.
- Idiot! Skriver du i den där jävla suggans bok så ska du få se på fan!
Det finns inte så mycket som jag ångrar i mitt liv, men är det något jag ångrar så är det att jag just då, den där lunchrasten en dag under sjuttiotalet, inte tog upp en stor sten från rabatten och drämde den rakt i Christers elaka ansikte.
Men det vågade jag aldrig.
Feg som jag var så gick jag därifrån. Christer stod kvar och vad han gjorde med Lillemor vill jag inte tänka på.
Jag gick undan och det gör mig delaktig, jag var en del av ondskan. Det var pga sådana fegisar som mig som översittarna med gott mod och friskt humör kunde fortsätta med att misshandla och plåga de svagare eleverna.
Det skäms jag för än idag.
När jag kommer upp till himmelen så vet jag att detta är en av de händelser som Gud kommer att ställa mig mot väggen för.
- Nu är det bäst för dig att du har en väldigt bra förklaring!
Nä, det kommer jag inte att ha. Bara att jag var en ynklig fegis.
 
Men nu sitter jag i min flickväns källarförråd och bläddrar i hennes gamla bok, Mina Klasskamrater.
Den var helt fulltecknad. Jag förstod att hon hade tillhört de mer populära flickorna. Någon som hette Micke hade skrivit att han ville bli lokförare, någon annan vid namn Annette skrev att hon ville ha två barn, osv, osv. De flesta verkade ha rätt så fantasilösa framtidsplaner. Ingen som stack ut.
Eller jo, någon som hette Tommy Rixler väckte mitt intresse.
”Vilken klass går du i?”
Löd första frågan.
- Rökrutan.
Hade Tommy skrivit. He! He! Det var en lovande början.
Sedan blev det bättre och bättre. Jag bestämde mig för att gilla Tommy.
”Vad heter din favoritbok?”
Löd nästa fråga.
- Sug - Och jobbet är ditt!
Ha! Ha! Jävla Tommy. Här hade vi en kille som inte verkade ta mycket på allvar.
Tommy var en kille med humor, helt klart.
”Vad vill du bli när du blir stor?”
- Förtidspensionerad dagdrivare.
Ho! Ho! Ho! Tommy hade redan fattat vid tolv års ålder!
Jag frågade min flickvän om hon visste vad det hade blivit av Tommy.
- Inte någon aning. Han var nästan aldrig i skolan. Skolkade för det mesta. Han hade rika föräldrar men de skämdes över honom. Det blev inte något av deras planer för sin son skulle jag tro.
Det där fick mig att gilla Tommy ännu mer.
- Tommy var snäll men det var något som inte stod rätt till i huvudet på den killen. I åttan så tände han eld på vår gymnastiklärares bil och efter det så försvann han från stan.
Herregud! Tommy var min nya idol! Tommy var sonen jag aldrig fick.
 
I våras så dök det upp en ny snubbe i arbetsgruppen. Min chef informerade mig om att en arbetslös kille från AF skulle göra praktik hos oss. Om han skötte sig, om det gick bra så fanns det chans till sommarvikariat.
Jag har blandade erfarenheter av praktikanter från AF. De flesta är utmärkta, andra är mindre bra och några borde egentligen sitta inspärrade i en madrasserad cell.
En tidig morgon i maj månad dök min chef dök upp i sin firmabil, med sig hade hon en kille i trettioårsåldern, en smal och lite luggsliten person. Arbetskläderna som han hade kvitterat ut satt illa, de var för stora. Byxbenen svischade mot varandra när han gick fram till mig och presenterade sig.
- Tjenare! Tommy Rixler heter jag!
 
Tommy blev en av de bästa i arbetsgruppen. När det gällde själva arbetet så var han medelmåttig, men han hängde med. Han slappade inte i onödan och han spred glädje i gruppen.
Tommy och jag blev nästan genast goda vänner.
Jag frågade honom en morgon när vi satt och fikade varför han hade tänt eld på sin gymnastiklärares bil.
- Gymnastiksalarna är helvetet på jorden! Satan lever och mår bra i skepnaden av en gymnastiklärare!
Svarade Tommy. - Så varför skulle man inte tända eld på en gymnastiklärares bil?
Det var precis det svaret jag ville ha. Tommy svarade genast rätt.
Tommy var en trevlig kille, det fanns inget elakt i honom och det är långt mycket mer värt än höga betyg och fina utbildningar.
Det förstod aldrig hans föräldrar och det kanske är lite synd men till våren så hoppas jag att Tommy kommer tillbaka till oss. Jag ska prata med min chef, jag ska rekommendera Tommy till en fast anställning




Prosa (Novell) av Peter Ferm
Läst 1469 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2012-04-15 11:32



Bookmark and Share


  LenaJohansson VIP
bra...tycker att du skriver replikerna bättre nu...bra
2012-05-20

  lodjuret/seglare VIP
Jag vet att man inte skall kommentera innehållet i en text, bara om man tycker om den, varför man gillar den eller lämna konstruktiv kritik. Men jag tycker inte som textjaget, att man är feg om man ger sjutton i att stå på sig mot en som man själv är chanslös mot. Där håller jag mera med filosofen Kant som ofta menar att det där kan man själv bestämma över, trots de oskrivna reglernas bok. Jag tycker vidare att du kan skriva, att texterna visserligen ofta saknar sådant som min svenskalärare tyckte skulle finnas i alla noveller (fågelkvitter, dofter, ljud, väder och så vidare) men att man som läsare av texterna ofta nog kan bli inspirerad till att försöka själv. Att textjaget tycker att tjejsare ofta samlar på en massa skit, det anser jag är en sådan där åsikt som antyder att det hänger på könet vad man har i sina gömmor, skit eller möjligt användbart stuvat.
2012-04-15
  > Nästa text
< Föregående

Peter Ferm
Peter Ferm