Goddag, Leva!

Jag har just dött.

Vill berätta det för dig först

att Elov finns inte mer

mer än som minne.

Må han leva!

Du får inte tro att jag

är död -

blott att jag har dött

som sagt.

Levnadsformen utplånas

medan livet går vidare

vet du väl, Leva

hur allt förvandlas igen.

Jag känner inte alls igen mig

här. Ändå

känns det nästan som vanligt

liksom franskt

fantastiskt skönt

fastän förbryllande.

Hårstråna har ryckts bort

typ försvunnit.

Kroppen är blank som en spegel

tom som en öken.

Men vinet skall åter skördas

liksom hår växer ut på nytt...

Nu är det så

att jag skulle vilja bli

din son.

Ja, om du vill alltså...

Du kände ju Elov, Leva

bättre än någon?!

hur han kunde uppgå alldeles

i sina kort

i sin ofantliga samling med figurer

numrera dem

prata med dem

sova med dem

för att sedan överge allesammans

åt rännstenen

i blanka gatlyktan

utan att blinka.

Och för Elov var du

inte den enda kvinnan

emellertid den starkaste

klart genomskådande

samtidigt mest emottagliga

och ofta vackraste

kvinnan som han förmådde

alls föreställa sig

något sorts liv med.

Så frågan är nu

mest bara vad du vill

låta verkligheten bli

Leva?!

i kravlös längtan

med varmaste möjlighet

 "Elov"