Snöflingorna dinglade sakta ner mot marken och samlades på mina axlar. Där jag spenderat min lyckligaste period i livet stod nu en ny byggnad. Jag sköt upp halsduken för att vara säker på att den dolde ärren över mitt ansikte. Den här tiden på året kunde jag i alla fall skylla på kylan. Fast det var alltid kallt. Jag kunde inte komma ihåg känslan av värme. Vinter, sommar, höst eller vår. Det spelade ingen roll. Ingenting tycktes kunna värma mig. Jag kunde inte känna någonting. Hade jag någonsin kunnat?

Med tunga steg gick jag in i byggnaden. Allt var annorlunda... Nästa sekund kände jag hur någonting slog emot mig och jag hamnade på golvet. Jag kröp snabbt baklänges och tryckte mig mot väggen. Han som gått in i mig såg upp från sin bok.
"Åh, förlåt. Är du okej?" frågade han. Jag visste att det inte spelade någon roll om jag svarade; han var ändå bara ute efter ett "ja". Jag hade aldrig förstått meningen med att fråga saker man inte ville ha svar på... Så jag stirrade bara på honom.

"... Behöver du hjälp upp?" fortsatte han efter en stunds tystnad. Jag rörde huvudet från den ena sidan till den andra. Vad jag ville var att han skulle gå sin väg, men samtidigt kändes det som att jag skulle dö om han lämnade mig nu. Vi fortsatte att stirra på varandra tills jag inte visste om det gått sekunder eller timmar. Tystnaden pressade sig mot mig och gjorde det svårt att andas men jag skulle inte vara den som bröt den. Jag hade inte pratat med någon på år. Sagt ord ja, svarat på viktiga frågor, men inte pratat så länge det kunnat undvikas.

"... Tänker du bara fortsätta att sitta där?" Ännu en gång förblev jag tyst och hoppades att han skulle försvinna. Jag kände honom inte. Jag ville inte känna honom. "... Hmm..." Han lutade på huvudet och tystnaden fortsatte.
"Är du kanske rädd för mig?" frågade han. Jag hade inte kunnat svara än om jag velat. Det var knappt att jag andades men om jag var rädd visste jag inte. Vad var rädsla? Det hade blivit en så bekant känsla att jag inte kunde urskilja det från mina andra känslor. Men kanske var jag det...

Med en suck sköt han upp sina glasögon men istället för att gå som jag trodde att han skulle göra, så satte han sig ner med sin bok. Mitt bröst kändes tungt. Varför gick han inte till sitt hem om han ville läsa? Nu var jag fången med dörren på andra sidan om honom och kunde inte röra mig. Tiden gick och han vände blad efter blad i sin bok. Jag började bli trött... En gäspning rymde från mig men gömde sig i halsduken. När var senaste gången jag sovit? Jag fortsatte att tänka på det allt eftersom världen försvann omkring mig och allt blev svart.

När jag vaknade låg jag på golvet jag somnat på. Det var mörkt och tyst förutom ett prasslande bredvid mig. Jag satte mig upp och stirrade på pojken som kommit närmare. Jag kunde inte förstå för mitt liv vad han ville mig. Varför var han fortfarande kvar efter vad som verkade vara flera timmar? Han ­läste klart boken han höll i och tog upp en annan. Hade han märkt att jag vaknat? Fortfarande stirrande på honom började jag röra mig längre och längre ifrån honom. När jag väl nådde dörren så såg han upp på mig.

"... Adjö." Sedan tystnad. Han gick tillbaka till sin bok. Jag stirrade. En kall vind kom från dörren bakom mig och fick mig att rysa. Nästa sekund var jag ute ur byggnaden, springande där ifrån.

Tiden gick. Men inte jag. Jag sprang tills jag inte kunde stanna på benen längre utan sjönk ner i snön på sidan av vägen. Snöflingorna föll fortfarande. Eller igen. Var det samma dag? Jag visste inte. Tiden flöt ihop som vanligt så det enda jag var säker på var att det inte gått mer än ett år.

Sakta kände jag hur min kropp domnade bort i kylan runt omkring mig. Snön la sig över mig som för att gömma mig från världen utanför. En barmhärtig fiende. Sen hörde jag en mjuk röst från ovan.
"Hallå där! Du kan inte sova här vet du..." Ägaren av rösten lyfte upp mig och bar iväg med mig. Jag orkade inte kämpa emot. Istället höll jag tyst och lät honom föra mig dit han ville. Kanske var det en ängel, eller Döden själv som hämtat mig?

Han placerade mig i en bil och körde iväg med mig. Skulle jag komma till himmelen nu? Nej, jag visste bättre. Någon som mig skulle aldrig släppas in där. Inte efter allt jag gjort. När bilen stannade såg jag ut genom fönstret. Jag var tillbaka där jag startat.

Han plockade ut väskan som låg bredvid mig och tog mig i famnen. Hade jag inte vetat bättre så hade jag trott att jag kände mig varm. Men det var omöjligt. När vi kom in i byggnaden sneglade jag mot hörnet jag suttit i. Pojken med glasögon var fortfarande kvar med sina böcker. Jag såg efter honom när vi fortsatte upp till Dödens lägenhet. Jag kunde höra hur han antagligen gick in i en vägg och ursäktade sig själv. Ingen annan var där så det borde varit så. Han var väldigt förvirrande.

Jag kunde höra Dödens hjärtslag på vägen upp. Han luktade bekant... Väl inne kunde jag höra hur han stängde och låste dörren efter oss. Han släppte ner sina saker medan han bar mig till sitt sovrum och la mig i sängen. Jag var säker på att jag visste vad som skulle hända, även fast det hade gått en lång tid sedan senaste gången.

"Där. Det där ett bättre ställe att sova på." sa han. Jag kunde inte göra annat än att stirra på honom.
"... Nå? Kom igen och sov då." Hans röst var inte lika mjuk längre. Det skrämde mig en aning så jag fortsatte att bara stirra på honom tills han tog tag och tryckte ner mitt huvud mot kudden. Den var mjuk. Jag kunde inte komma ihåg senaste gången jag legat i en säng... Han klappade mig på huvudet. Det gjorde inte ont. Det var förvånansvärt lugnande så jag stängde ögonen i tystnad.
"Duktig pojke." Han fortsatte att klappa mig en stund och gick sedan iväg. Sömnen kom till mig som genom ett trollslag.

I min dröm var jag ensam igen. Runt omkring mig reste sig långa mörka skuggor med långa smala fingrar som sträckte sig efter mig. Fingrar som skickade blixtar som brände som is. Jag försökte springa men mina ben rörde sig inte. Hela min kropp var tung som bly och osynliga händer drog mig ner i marken som stack som nålar i mina fötter. Världen var mörk. Överallt hördes ekande skratt och hemska röster som skrek ut hur värdelös och ond jag var. Små varelser med stora leenden kröp upp för mina ben och stack mig med nålar över hela kroppen. Plötsligt kände jag hur ett av fingrarna rörde min bakdel och pressade sig in i mig. Sedan ännu ett. Jag ville skrika men min röst kom inte ut...

Jag vaknade av den skarpa smärtan av en hand mot min bak. Sen trängde sig någon in i mig. Som i drömmen. Han tryckte sig mot mig och sjönk allt djupare. Blodet sköt upp i mitt huvud så jag knappt kunde höra vad han sa. Han ville att jag skulle låta. Efter ett försök lyckades jag hosta fram min röst och fortsatte med små kvidanden under resten av akten medan kudden under mitt ansikte blev allt våtare.

"Duktig pojke." Han klappade mig. Jag stirrade ut i rymden framför mig med oseende ögon. Döden tog mig i sina armar och bar mig därifrån. Jag visste inte vart. Jag brydde mig inte om vart. Det var inte förrän det kalla vattnet träffade mig som jag förstod. Jag kved igen.
"Det finns tvål där, tvätta dig." Men jag kunde inte röra mig. Som i drömmen.
"Gör som jag säger, pojk." Jag darrade men sträckte mig efter tvålen.

Jag tvättade mig och tvättade mig men hans stirrande blick blev aldrig nöjd. Till slut räckte han mig en handduk ändå. När jag väl börjat torka mig så insåg jag att jag var naken. Helt naken. Genast gömde jag nedre halvan av mitt ansikte bakom handduken och stirrade på honom.
"... Vad?" Vi stirrade. Tystnad. Sen tog Döden tog i mitt hår och drog ut mig ur duschen bara för att bära mig tillbaka till rummet och dumpa mig i sängen.

Jag pressade handduken mot ansiktet men han ryckte undan den och började torka av mig. Sen la vi oss och han somnade med armen om mig. Trots att jag redan sovit så dröjde det inte länge innan jag också sov.