äntligen fråntagen ansvar

slut/ligg/en så hänsynslös

som bara människor vara

då de inte längre är något

för varandra

Det ligger brödbitar utspridda på gräsmattan. Sparvar, trastar. Trutmodern på andra sidan gården ruvar på takpannor, uppkäftigt nog. Emellanåt varnar hon ett gäng måsar som retfullt sveper in i hennes luftrum. Tillika mitt.

Jag iakttar en handfull mesar i buskarna, glest än så länge. Hoppar rastlöst mellan grenarna, skotten. Inte tillräckligt nära, men pickar, pickar från utsidan och in. Där tar min gränslösa utsikt slut. Vid planket.