jag trodde mig inte få se dig igen, de sa att du dog där ute. saknad i strid. under två långa år plågades jag av drömmar, av dig och din nakna kropp mot min. de sa åt mig att glömma, men hur glömmer man solen, luften. doften av din hud finns som en aura runt mig. jag tvingade mig att gå vidare, inte glömma, aldrig kunde jag glömma, men ändå. gå vidare, träffa andra, låta livet föra mig framåt igen.

en viskning. ett halvt löfte om att du var vid liv. du fanns plötsligt igen. du levde. hjärtat, som så länge varit en del av ett maskineri, började åter slå, viska ditt namn. men inte ett ord, inte ett ord, inget hörde jag från dig. det var som om det aldrig varit, vi. sårad, krossad, jag har inte ord för det jag kände.

varje dag hörde jag nya versioner om vad som hänt dig, vem du nu blivit. för du måste ha förändrats, den jag kände skulle aldrig, aldrig, låta det ens gå en sekund innan vi var tillsammans igen. för visst älskar du mig så som jag älskar dig. vår kärlek är det enda i detta universum jag är fullständigt säker på. så säker att jag till och med tror dig kunna återvända från döden, bara för att få vara med mig igen.

vi möttes. mitt hjärta brast vid åsynen av dig. så vacker, så levande, så precis som du var sista gången jag såg dig. men ditt svek. jag kunde inte förlåta dig för att du inte hört av dig, att du inte låtit mig veta att du fanns, levde. lever ett liv utan mig. glädjen i dina ögon, var den sann, eller bara ett sätt att plåga mig än mer. din doft, samma, och mitt svekfulla hjärta sjöng.

ditt namn.