försenad
vilse i en miljö jag besökt så mycket
människor överallt med väskor och lugn
maskinen som är min nyckel
är tyvärr en kvinnas före mig också
tiden går i hallen där knarkaren lever
mellan varven ute på gatan
det tar tid
jag spänner varje muskel
kvinnan före mig uppför sig nervöst
förstår sig inte på apparaten
tålamodet ringer upp och meddelar att det stämplar ut nu
tids nog är nyckeln min så jag rusar
visselpipan ljuder
jag kämpar
andas
springer
skrattar
längst bort i andra änden
vinkas jag ivrigt fram
låser upp
ser hur skuggan av antennen dansar upp och ner
på dansgolvet gjort av asfalt
gjort av staten
jag somnar
ruset väcker mig snart
landet rör sig enastående vackert utanför fönstret
när jag ser eliten bete sig fint en trappa upp
hallen är min borg
och golvet är min fru