Ingenting påminner om dig som Times New Roman.

Ändå letar jag febrilt efter skrivprogrammets inställningar för standardtypsnitt.

Jag hör inte hemma i Helvetica.



Så visade det sig att jag inte var ett underlag för dig att bygga nya återvändsgränder på.

Du säger men. Du säger vi hade ju fin kontakt.

Hade vi någonting undrar jag och avskyr tanken, tänkandet och mig själv för att jag tänker det.

Ärligt talat vet jag bara inte hur man umgås med dig när man slutat låtsas att du & vi fungerar.

Försöker föreställa mig att sitta vid ditt gamla vanliga matbord utan att stänga ute hyllan på vinden, packad med fullklottrade olinjerade A4-block i vilka du slösat bort min uppväxt.

Jag kan nämligen inte stänga ute något nu. Nu när det är gjort.

Framför allt vill jag bara inte.


Plötsligt undrar jag om du tänker dig nu, så som du sa en gång i en avlägsen tid, att du ska leda mig upp för mittgången och överlämna mig på min eventuella bröllopsdag någonstans i framtiden.

För hur kan du få överlämna mig till någon,

hur kan jag låta dig betrakta mig som något som varit ditt under alla gångna år,

när du inte någonsin i praktiken släppt in mig till dig?

Hur kan jag låta dig komma undan med något sådant och om inte,

hur kan jag övertala mig själv att jag all denna tid varit någon annans?

Vems skulle jag ha varit? Vems lilla flicka?


Fast jag kan nog ta allting nu. Jag har slagits mot det jag enda jag inte kunde slå på. Jag har låtit allt vi aldrig hade tillkännage sig i vår bräckliga lilla hittepå-vardag.

Men en sak får du inte göra. Och detta kommer jag inte skrika åt dig, jag kommer inte rycka åt mig mina tillhörigheter och marschera mot dörren medan jag klargör det och inget saliv kommer flyga från mina läppar. Jag kommer bara säga det såhär.

Jag kommer bara stilla se dig i ögonen och säga det såhär:

Jag kan ta allting och alla bitar av dig nu. Men du får aldrig aldrig säga att du gjorde det för mig när det var mig du offrade för att göra det.