På en hög kläder ligger en bäddmadrass som jag ligger på.
Möblering finns det knappt någon alls i lägenheten jag är i.
På bordet: kapsyler, ölflaskor, trasigt rullpapper, en tändare.
På balkongen: en vinflaska, halvtom med vatten, tobak och mynt.
Fimpar och aska.
I köket har någon klottrat på väggen, någons namn.
På diskmaskinen står mitt namn, insmetat i röd krita.
En hälsning från ingenstans.

Jag är ensam, i det ena rummet.
Tittar jag utåt ser jag en tjock, skäggig, långhårig man med ambitioner men inga mål.
I det andra rummet, en långhårig kuf, manisk och dan,
med en väldigt liten tjej.
Tjejen har sagt att hon är normal, att hon inte har några fel.
Jag tror inte på det,
och om det är så, så är det väldigt synd om henne.
I ett tredje rum, en snaggad man, som knappt pratar, från England.
Han är konstig.
Vi är normala.

Den som föreställer mig grips av panikångest, när han efter två sekunder står och dricker vin i en bar och skriver på sin självbiografi om döden. Kallsvettig skakar han ihop vinet till små droppar, och säger adjö till de han inte pratat med alls.

På utställningen vi planerar ställer jag mentalt ut tre stora fotografier. Ett är på två skäggiga män på en bänk där skuggorna är lika långa som marken de löper längs med, ett är på mig själv i en stund av euforisk glädje, ett annat på en ångestladdat möte mellan en läkare och en cancerpatient.

Tjejen i rummet bredvid stönar, någon pratar.
Någon ringer ett samtal och jag hör någon stava ut ett nummer.
Tydligen har käken gått ur led.
Det är kul att tro att hon inte kunde ta kuken i munnen, och en neger som jag inte känner tänker samma sak på andra sidan stan en annan dag.
Taxichaffisen hämtar upp och kör till sjukhuset,
kör förbi två nersmutsade alkoholister.
På vägen hem skrattar jag när de kommer tillbaka när jag ser en kanyl sitta kvar i armen.
Man kan tro att det är ett gäng knarkare som samlats till fest vid Hammarbyhöjdens T-banestation.

Vi eldar upp en överkörd grävling,
och dricker tre flaskor vin.
Vi skiter i allt.