Tidskriften The Economists nummer 12-18/5, har på sid 12 en artikel vars korthet tycks stå i omvänd proportion till dess oroande innehåll. Där får vi veta att Europas största jordobservationssatellit, Envisat, den 8:e april helt sonika beslöt sig för att gå i pension; inget den behöver be om ursäkt för, då den med sina 10 tjänstgöringsår redan överskridit den avkrävda arbetstiden med det dubbla.

En undran följt av en rak fråga kan man dock rikta till regeringarna i EU och USA, som underlåtit att anslå de medel som krävs för att successivt och smidigt kunna ersätta uttjänta satelliter med nya. Risken är överhängande för en akut brist på observationssatelliter inom 5-10 år. Följden kan bli att den heltäckande och gedigna väv av data som krävs att kunna se och tolka klimatförändringarna, inte förnyas och kompletteras tillräckligt snabbt.

Tre åtgärder krävs enligt artikelförfattaren för att avhjälpa problemet:

för det första, måste anslagen öka; sett i relation till de summor som cirkulerar i världsekonomin, rör det sig om mycket modesta budgetar. För det andra, krävs ett ökat och bättre samarbete mellan världens länder. "China is now flying very capable Earth-observing satellites; India and Brasil have been in the game for a while.". För det tredje, måste berörda forskare ha som en av sina prioriteringar, att kontinuerligt nyproducera, förnya och förbättra de satelliter som svarar för den långsiktiga klimat-och miljöövervakningen.

Envisat har gått i välförtjänt pension. Efter att ha läst följande citat ur artikeln kan vi nog enas om att en medalj inte heller vore helt fel. "Providing earthlings with a reliable, continuous record of their planet´s condition would seem a sensible aim in any circumstances. With the state of the atmosphere and oceans (se page 71) upset in ways whose consequences are not easily foreseen, and may well prove catastrophic, it becomes an imperative.".