Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tunga barn

Hon såg tunga barn springa ner för kullen. Stannade upp då och då för att kolla över axeln, om mamma och pappa fortfarande var där. Och för att då och då springa tillbaka till dem, dra dem lite i ena tröjärmen; titta på mig, titta på mig. Oftast var det inte mer med det, inget hon brydde sig om egentligen. Men hon tittade ner i barnvagnen där hon såg Liam ligga och sova, ena armen kring Majakanins hals och den andra hade han upp över ansiktet. Hon tänkte på när han skulle bli lika gammal som flickan som sprang ner för kullen. Hur hon hoppades att han inte skulle bli något tungt barn med hopp om allt var okej.
Hon mindes när hon födde honom, vilken pest och pina det var. Hon ville inte föda hans barn. Det var ingen gåva, inget vackert han hade gett henne. Mer som ett litet monster som skulle bli precis som henne. Ett litet monster med små tummar och kinder som var lika rosa som hennes själv. Han fick heta Liam för det var namnet hon gillade minst. Hon hade hört det en gång och det var det fulaste namnet hon någonsin hört.
Egentligen var det ju inte så att hon inte älskade det lilla monstret hon hjälpt till att skapa, det var bara så att hon älskade det på sitt egna lilla vis. På ett sådant sätt ingen förstod. Som hon själv inte förstod. Hon hade aldrig känt att hon älskat något, eller någon. Men hon älskade honom med sin skyldighet gentemot honom. Älskade honom på det sättet att hon aldrig skulle kunna lämna honom. Men i mångas ögon räcker inte det. Det visste hon själv.
Adoption var ingen hon hade kunnat tänka sig även om hon visste att det var lättast. Ansvaret låg ju på henne, ingen annan skulle behöva ta sig an hennes lilla monster. Det var hennes. Och hans förstås, men han fanns inte längre. Han kanske undrar från någonstans hur hon skulle klara det och hur hon gör det, men hon skulle aldrig visa några tecken på att hon behövde hjälp. Inte hans i alla fall. Även om han inte fanns kvar.

Den tunga flickan hade sprungit till den stora fontänen mitt i parken, hon hade lite bröd i handen. Skulle mata fåglarna med det. Den stora trösten för den flickan, det skulle vara att mata fåglarna. När hennes föräldrar bråkade, när hennes hjärta skulle bli krossat för första gången, när hon skulle inse att hennes värld var förlorad. Då skulle hon återigen sitta där och mata fåglarna.
Vad skulle bli Liams tröst? Hon kunde inte komma på något, kanske bygga modellplan. Hon ska nog gå och köpa ett senare idag. Se om han tycker om det redan nu, och sedan ha det i källaren tills han upptäcker att det är det han vill göra. Sitta med sina modellplan när hon är otillräcklig, när hon inte längre vill se honom. Hon skulle kunna bygga om hela källaren bara för honom. Det skulle han nog tycka om.

Brödet var slut nu, men den tunga flickan satt kvar. Som om stenar tyngde hennes axlar. För en stund sen hade hon sprungit runt, jagat en blå fjäril. Men nu satt hon där, tung med flodens alla sorger. Tung med bekymmer som inte var hennes. Tung av att himlen var blå. Hon vet att hon är den flickan. Hon vet all Liam kommer bli det barnet. Hon är tung själv. Tunga kedjor har hållit henne nere där hon ska vara, hållit henne på plats. Snart är det Liams tur att ärva dessa kedjor, och göra dem längre. Han och flickan vid fontänen kommer att mötas en dag, och de kommer veta att deras löften är lika trasiga som allas andra. Då ska de skapa ett nytt litet monster. Ett litet monster som fortsätter bära deras kedjor.




Prosa av Smultronlandet
Läst 266 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2012-06-04 11:59



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Smultronlandet
Smultronlandet