Dags för årets sommarfest på pappans boende.
Han möter mig i dörren, arg som ett bi,
arg på allt och alla
alla i hela personalen är idioter
arg på allt och alla
ingen förstår honom, alla jagar honom
arg på allt och alla
han vill flytta därifrån
arg på allt och alla
"det var du som såg till att jag kom hit"
arg på allt och alla och
hela världen.
Han vill inte ha rummet fullt med lådor, han vill inte få ögondroppar, han vill inte duscha idag, igår, imorgon.
Jag lyssnar, jag talar, jag lugnar.
Vi går på sommarfest och dricker kaffe och äter tårta
och solen skiner och någon sjunger 60-talsmusik
och jag dansar sittande och jag är så förbannad på den jävla dumma gamla gubben att jag nästan gråter.
Jag är så förbannad på den pappan som lärde sin dotter att alla känslor är fel, ilska, vrede, besvikelse, glädje, kärlek, alla känslor lika fel, det lärde sig hans dotter när hon var barn.
Om det kan vi inte prata
aldrig någonsin
"vill du att jag hämtar en kofta?"
Tack för kaffet.
Jag åker hem, han stannar kvar.