Det är dags när

sniglarna vänder bort blicken

lärkorna lägger sig för sista vilan

blåvalar framför requiem unisont

Jag vet

Ändå vill jag dricka mig full

bara för denna gång

av ditt upprymda skratt där sorgen

spränger bröstkorgen i spasmer

Det är så det är utan att jag kan eller vill

återfå vett

För för vem vill du eller kan

framföra den sista visan

annars

Det tuvade håret skymmer det skrämmande

det omöjliga att motstå

det kostsammaste