du ler vid min enfald,
blickar utan skuld
du sträcker fram din hand och viskar

- för morgondagens skull,

upplockad spillra i rundgång med fråntagen vy
vem är jag som tror att jag lyfter mig,
reser mig ur askan och står på världsligt fundament allena

är jag den brutale
den sanningförvridna lögnen
i råbarkad förpackning?

medan det silkeslena slöjorna binder ditt vackra anlete
står jag i konflikt med mina uppdiktade värderingar

är jag den känslofrysta individ
som slår undan alla försök att rubba
förvrida den sanning som jag innovativt byggt upp?

medan det turkosa skenet i himlen och de brinnande jävlarna förpassas
med ljusårsliknande gränsdragningar av dina undersköna handlingar, står jag ensam med mina självmordsliknande profetior

att gråta i ensamhet är påhittad tragedi
då tårarna bara fyller mitt ego
att höra sitt skratt från gårdagens ångest i eko är att fylla
längtan inför krossade drömmar

är jag denne du älskar medan jag ständigt rustar för krig?
som låter öppna sår fylla floder av olycka

kan din ömhet överleva min aggression då jag
fyller dina tårar i övergivna ekfat?

kan din kärlek vinna kraft, när min trolöshet ständigt
jagar oss ifrån?

du ler vid min enfald,
blickar utan skuld
du sträcker fram din hand och viskar

- för kärlekens skull