Mina tårar dallrar alldeles på vippen intill hjärteroten. Jag stänger här alltid dörren till balsalen av wienervalsande gråt, eftersom jag trots min styvnade gripförmåga numera kallt kan räkna med att golvet är sandat var sjunde kubikdecimeter, och att syftet med denna inställsamma finess blir att förhöja åskådarnas pekande så att de kommer att titta sig omkring och le sig i gonande fröjd åt en tvärnitande manöver som efterföljs av handlöst fallande. Denna gest i glappande fläng blir till pynt i deras ögon, särskilt med tanke på att den andre som just hållit fast släpper sitt grepp av ren överraskelse, och sedan ramlar åt motsatt håll.

Jag har ingen lust att sakta falla med fingrarna sträckta efter någon som har fullt upp med att famla efter sin egen balans. Jag sitter hellre här med tårarna dallrande alldeles på vippen intill hjärteroten, så salta och så svullna och så draperade i geléartad enfald, som vore de kulor direkt ifrån glasblåsarens glödgade ugn. Här kan jag sitta still och fingra på tårarna och stirra på ensamheten som inte viker en centimeter från mitt synfält. Jag kan stirra på den hur mycket jag vill, stirra den vind, vira en filt om mitt huvud och stirra den vind. Jag kan stryka med näven mot sten och blåsa små bubblor av blod från frätande sår, kräkas fram levrade trådar.