jag öppnar fönstret för att höra regnet när det faller
jag har nog aldrig kunnat känna mig så trygg som jag är nu
fyra år har gått sen allt var någorlunda drägligt
nu är jag där igen, om en månad eller två
juni har gått så jävla fort igen;
maj går ganska trögt och sen är midsommar förbi
jag önskar att jag firade den med dig och dina vänner
allt vore bättre än sanningen

Linnéa, jag vet att dina läppar är nån annans,
men på torsdag är det ett år sen vår första kyss
minns du hur vi satt där under Möllans parasoller
och lyssnade på regnet ungefär som jag gör nu?
det är så lätt att vara efterklok, att skratta åt det som en gång
gjorde så ont att man inte ville andas
jag sökte efter nya bröst när dina gett sig av
och fann dem fjorton dagar senare
men nu är de historia
och jag är ensam igen

en dag i januari la jag grund för det som kommit
och jag har mig själv att tacka för det mesta som har hänt
nu går jag bara runt och ser på bilder som jag sparat,
tänker att det nog blir finare imorgon
och drömmarna man hade har förminskats i sitt omfång,
tagits ner på jorden, fått sin mytbildning förstörd
jag har lagt dem fint på is för att bli vanlig för ett tag
så att ingen jävel här ska kunna säga något annat

och jag tog mig själv i kragen i december som du ville,
jag satte mig på scenen som om jag var någon annan
Det Blå Hornet kändes lite större när jag funnit mig till rätta,
när jag kommit till sången som handlar om dig
du var på varje spelning, men jag kunde aldrig urskilja
dig i vimlet från scenen där jag satt