Så långt tillbaka i livet som jag kan minnas, så har jag haft en
sviktande självkänsla... ofta kännt mej mindervärdig och icke
dugande; tänkte ofta som barn: han eller hon är mycket bättre
än jag... jag är inte till fyllest.
Och när jag gjorde fel eller misslyckades med något, t ex inte
klarade av mina uppgifter i skolan, så var det en KATASTROF!

Jag har jobbat och processat med detta genom livet; psykoterapi,
samtal med goda vänner... med det verkar inte gå att få ur detta
gift, denna illusion, denna dämon, ur mitt väsen.
Jag kan fortfarande ha skyhöga krav på mej själv... men ingen
människa kan vara, i denna värld, perfekt.
Jag måste dramatisera ner mitt liv... acceptera mina brister, för
Gud gör det, och de allra flesta medmänniskor gör det.

Jag behöver börja älska mej själv igen, alla mina åldrar, förlåta
mej själv mina tillkortakommanden och misslyckanden, liksom
jag ska förlåta andra för deras. Ge varandra 77 nya chanser.

Och nu ikväll: en ny kvinna vill ringa mej... och jag får en nervös
klump i magen... räcker jag till för henne, räcker hon till för mej?