Hon hade undvikit ögonen. Kanske var hon blyg. Kanske var det så nära, intensivt att om hon tittade in i ögonen dessutom, så skulle det kännas som att hon inte hade något skydd kvar alls. Som att hon var helt naken.
Så hon undvek hans ögon. Hon skrattade lyckligt, lekte i glädje, men hon böjde ner huvudet. Sänkte ögonlocken. Trots det möttes deras ögon ibland, förstulna mikrosekunder, som hon samlade på.
Så bestämde hon sig, hon hade inte varit så lycklig på länge. Hon ville memorera hans ansikte, inte glömma honom. Så när han tog sina händer runt hennes ansikte, så stannade hon upp och mötte hans blick. Tiden stod inte stilla. Det var inget sådant. Ögonen hon mötte, där bakom skägget, var till hennes förvåning, allvarliga. Inte skrattlystna, inte fulla av glädje, inte flirtiga, inte insmickrande. De var allvarliga. Mitt i leken var de allvarliga. Hon tittade. Och tittade. Tog in. Lät sig vara öppen och tillät honom att se in. I sig.
Det var inga evighetssekunder. Det var inga klockor som ringde. Det var inget magiskt. Det var bara...på riktigt.