din rygg i motljus
inga begär är mig likgiltiga längre
tvättar kroppen
inne på en sluten toalett
jag ska låta det ske
som sker
när du klär av mig och dig
samtidigt
blir ögonlocken tunga
som hjärtslag
jag andas underifrån
jag andas inte alls
vi strömmar i lägenhetens vrår
din kropp är farlig
vi törs inte ens viska
för ljuden är så spröda
jag dricker direkt ur flaskan
ingenting ska vara drömt
imorgon
ljuset ska droppa på taken
vi ska vakna
med ryggarna fastklibbade

//

kvinnan som födde en fågel
hade inga andra barn
hon hade väntat så länge
på att få föda
det var en djupt inbäddad
livsdröm

hon vistades i olika lägenheter
i Paris i Warzawa i förorternas glänsande
gränder

hon höll könsorgan
i handen
och slickade sig
vit om läpparna

kvinnan var fortfarande en kvinna
fågeln var en fågel
ingen skrek eller gjorde något
lät bara fågeln ligga i sitt blod
tills blodet torkade in
i dess fjädrar

kvinnan sade inte ett ord
hon stönade bara ljust
av smärta

efter några dagar
började fågeln röra på sig
och så gjorde även kvinnan

fågeln var rak i ryggen
men blek i ansiktet
kvinnan strök fågeln mot kinden
den tycktes trivas i det vitmålade
rummet
tittade aldrig ut genom fönstret

kvinnan mindes
fågelns tillblivelse
på ett ödsligt hotellrum
i en annan värld
hur männen stötte i hennes
blöta
efteråt lade hon sig som ett kors
över sängen
öppnade inte dörren
på flera dagar

nu sover fågeln
mot kvinnans bröst
nu är fågeln hos sin mor
som alltid kommer att vara mor
åt fågeln

//

det mjuka köttet
är en villfarelse
jag särar på benen
och tuggar i mig
dina snuskiga ord
rummet luktar hav
här finns inga solar
upphängda i taket
jag smeker mig sömnig
du är belåten
vi skrattar åt varandras
taffliga försök
till försoning
jag är kvinnan
som födde en fågel
mitt sköte är ett bo
av kvistar och jord
du hittar inte in

jag kallar hit män och kvinnor
som får känna på mina bröst
dra sina händer
genom mitt utsläppta hår
men inget mer
bara stumt sitta och betrakta
hur fågeln flyger
från rum till rum
stannar enbart till
för att se mig i ögonen