Elektriska impulser krackelerar balansorganen: Din ensamhet dödar mig.
Blicken är obscen och begagnad
när ögat ljuger för örat,
som om syret aldrig tillåtits att färdas
genom andra tankar.
Omgiven av ensliga dårar
där var och en frusit fast,
i vanmakt med bara ett: Jag ser dig!
Som triumf över tiden.

Tystnaden äger ett språk där det expanderar gatorna med frågor som hörs tydligt inom de blinda fläckarna hos den hudlösa. Svaret är obetydlighet där det faller till föga och bildar ett symmetrisk sammanhang. Sitt vansinne Det förflutna och framtiden böjer nuet av egna skäl och gör oss alla betydelselösa