Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En evig hunger,del 1.

När Lucian och Bastien vandrade i tunnlarna under New Yorks livliga gator var deras andetag synliga i den kyliga luften. Deras skuggor var massiva mot de kala stenväggarna. De hade bestämt sig för att rädda sin brors själ trots att de ännu inte visste hur. Med ett morrande läte konstaterade Lucian; ”Mitt sjätte sinne säger mig att han inte är redo”. Bastien tog allt större kliv och vakterna vågade inte titta på den broder som var så vackert blek och den andre vars hår och ögon var lika svarta som hans hjärta. ”Jag kommer att se efter själv.”
”Det enda du kommer att se, bror, ” svarade Lucian och visade sina huggtänder, ”är ett vilddjur. Hungern har tagit över honom igen och den här gången är det nästan okontrollerbart.”Bastien skakade på huvudet och svarade;” Nej, Alex har kontroll. Han vet vad som är rätt och vad som är fel. Det är därför han är i grottan.” Bastien rynkade lätt på pannan. För länge sedan hade de byggt grottan för att få kontroll över den äldsta broderns vrede. Dock hade de senaste två dagarna handlat om att hålla Alex borta från att döda allting som kom i hans väg. Lucian hade nu kommit upp i Bastiens tempo medan tunneln blev bredare. ”Du vet att han nästan dödade den där människokvinnan.”
”Hon mår bra. Hon andas.”
”Det är bara för att du kom emellan.”
Bastien sade ingenting och hans käke var spänd som en näve.
Lucian fortsatte; ”Han måste vara kvar i grottan tills han känner sig… hel igen. Tills hans blodlust försvinner.” Hans röst blev lägre. ”Om det någonsin försvinner.”
”Du vill alltså hålla honom inlåst som ett djur för alltid?” anklagade Bastien honom. ”Precis som när han var ett barn.” Den sista meningen kom ut i ett bittert morrande.
Lucian kontrade med att det var vad deras bror ville. ”Alex byggde den grottan eftersom han var beroende av sitt förflutnas smärta. Nu är han där inne för att skydda sin framtid. Jag är inte den jävel som förstörde de tidiga åren i hans liv, men jag vet vad som måste göras nu. Det gör även Alex. Han förstår vilken fara han lever under – den vi alla lever under”.
”Jag förstår att din reaktion är baserad på rädsla,” sade Bastien till Lucien när de nådde slutet av tunneln och den dörr som ledde till deras broders fängelse.
Lucian ställde sig framför den tunga järndörren och blockerade Bastien från att fortsätta. De ljusbruna ögonen glödde av irritation. ”Lyssna på mig. Om han dödar kommer Rådet att få möjlighet att hitta honom. De kommer att hänga över våra arslen innan vi hinner gömma dem.”
Bastien fnös. ”Sen när bryr du dig om Rådets lagar?”
”Om du vill starta ett krig här – för du vet att det kommer att hända om Rådet finner oss – så kan du räkna med att jag kommer att slåss. Ända sättet för dem att ta med mig till mitt gamla samhälle är om jag är död. Så jag kommer att ge dem en riktigt god match. Vi måste dock inse att om de finner oss så kommer allt det vi skapat sedan vi rymde att förstöras.” Han lyfte sina vita ögonbryn. ”Det här är inte rädsla utan verkligheten.”
Bastien stirrade på sin bror – den skrämmande ängeln med vitt långt hår. Lucian kunde vara en hetlevrad skitstövel som agerade för snabbt och som aldrig bad om ursäkt. Dock hade hans argument att hålla Alex inlåst och borta från allmänheten ett värde. Bastien var inte någon som ignorerade verkligheten. Det var nämligen den som hade hållit honom själv och hans mamma levande när han hade varit ett litet barn. Bastien nickade. ”Okej. Han stannar där inne. Jag vill dock se honom och prata med honom först.”
”Tänker du ge honom en kram?” sade Lucian med släpig röst. ”Ska du berätta för honom att allt kommer att ordna sig? Ska ni kanske dela på några känslor också?”
Bastien svarade inte med någon bitsk kommentar. Han var känd för att vara behärskad. ”Nu räcker det. Öppna dörren, lillebror.”
Med en lätt fnysning vände Lucian ryggen mot Bastien och tryckte in säkerhetskoden. När han såg att den lyste grön grep han tag i det massiva dörrhandtaget och drog ner. Bröderna klev in och fyllde snabbt det trånga utrymmet med sina massiva kroppar. Bastien tittade sig omkring. Det första han såg var Alex tjänare, Wise. Det var en vampyr med rakat huvud och för tio år sedan hade han rymt från sitt samhälle. Alex hade funnit honom i Central Park. Wise sopade med en kvast framför buren som hade en järndörr. Det krävdes tre nycklar och en alarmkod för att öppna den.
”Öppna dörren, Wise,” beordrade Lucian bryskt. Den gamla vampyrtjänaren ställde sig mitt framför Alexs självvalda fängelse. Som de flesta andra män vägrade han att titta in i brödernas ögon. ”Jag är ledsen, min herre. Han har ingen önskan om att bli störd.”
Lucian lutade sitt huvud åt ett håll. ”Jag bryr mig inte ett skit.”
”Lugn, Lucian,” sade Bastien med en mjuk röst. Han var fullt medveten om att den gamla vampyren bara skyddade sin herre, han som tagit emot Wise och gett honom ett nytt liv. ”Stig nu åt sidan, Wise.”
”Men, herre –”
”Ja, jag är en gentleman, ” fortsatte Bastien, ”och jag skulle tömma din ådra snabbt och relativt smärtfritt, men Lucian, som du vet, har liten självkontroll.”
Wises ansikte bleknade. ”Ja, herre.”
”Gör det,” sa Lucian. ”Snabbt.”
Med skakande händer gjorde tjänaren som han hade blivit befalld att göra. Utan att titta på bröderna tryckte han in alarmkoden och låste därefter upp dörren. Det var mörkt där inne och kallt. Lucian var den förste som steg in men det dröjde inte mer än fem sekunder innan han började svära. Bastien skyndade sig in och frågade vad som var problemet. När han såg anledningen till Lucians svordomar vände han sig direkt till Wise.Med varje tungt andetag vibrerade Bastiens näsvingar. ”Var är han?”
Wises kropp darrade av rädsla. ”Jag kunde inte stoppa honom. Jag – ”
”Titta på mig!” krävde Bastien.
Wises blick flackade innan han lydde. Han såg att Lucian också var på väg mot honom.
”Hur länge?” frågade Bastien.
”En timme,” smådarrade Wises röst.
”Skit!”
Bastien vände sig om när han hörde Lucian. ”Han är på jakt.”
Lucians huggtänder växte medan han blängde på tjänaren. ”Din dumma lilla jä – ”
Bastien stoppade honom. ”Vi har inte tid. Vi måste hitta honom. Ingen kvinna är säker som kommer i hans väg.”




Prosa (Novell) av Vampyrens hjärta
Läst 325 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2012-07-18 10:42



Bookmark and Share


  Larz Gustafsson VIP
Do proceed!
2012-07-18
  > Nästa text
< Föregående

Vampyrens hjärta
Vampyrens hjärta