Jag ristar in mitt namn i bordet,
med ett trasigt örhänge.
För jag vill äga någonting,
Märka mina synder.
Känna att något är mitt.
Bara mitt.

Jag lever på kredit,
Bäst före datumet har gått ut för längesen.
Och istället för att leva,
blir jag genomskinlig som ett glas vatten.

Det var ju inte såhär det skulle bli.

Tomma tablettkartor,
ångesten som medföljer.
Ett tomt sms i natten.
Men jag kommer inte ihåg om det var du.
Eller någon annan,
jag inte vill kännas vid.

Du säger att jag måste lära mig det där,
att vilja någonting.
Att skrida fram tätt mellan murar,
och inte tvivla.
Att sluta göra saker som jag inte känner något av.
Men det är inte så enkelt min kära vän,

För jag ville ju bara vara fri.