Det är morgon den 26 december, 2004, i Khao lak, Thailand. Det är varmt och behagligt, semestern har just börjat för familjen Solfäldt, pappa Ragnar, mamma Susanne, och deras två barn, Emil, 2 år, och Felicia, 5 år. De bor i en bungalow ett femtiotal meter från stranden. Ragnar är utarbetad, har haft svårt att sova på natten, så övriga familjen har låtit honom sova ut, och badar och leker på stranden. Orten andas harmoni och glädje, barn skrattar och bygger sandslott, och stranden fylls sakta på med solälskande folk. "Titta", säjer Felicica, och pekar ut mot det lugna havet. Hon ser en vit rand långt ut som närmar sej, båtar som kapsejsar. Mamman blickar förundrad ut mot havet, och undrar vad som är i görningen. Samtidigt drar sej vattnet ut från stranden, fiskar ligger och sprattlar på den vattentömda botten. Fiskare börjar gå ut och plocka fiskar, och den vita vågen därute kommer snabbt närmare. När den är några hundra meter från de intet ont anande solbadarna, så börjar oron sprida sej, och man börjar höra skrik: "spring!" Men många står trots det som paralyserade, som att de inte vill fatta faran. Pappa Ragnar vaknar upp av ett öronbedövande dån när den första vågen slår in över stranden. Bungalowen slås i spillror och han dras med i vattenmassornas enorma kraft, och han hinner tänka: jag måste försöka hålla mej ovanför vattnet, vilket han mirakulöst också lyckas med. Han forslas några hundra meter in i byn, och han får tag på ett träd som han klamrar sej fast vid tills den första vågen har klingat av. Han har ett brutet ben och kan inte röra sej,
men han är vid liv, och han grips av panik när han tänker på sin familj.
Ytterligare en gigantisk flodvåg slår in över Khao lak, och han håller sej med nöd och näppe fast vid trädet. Skrik hörs överallt, men efter ett tiotal minuter blir det kusligt tyst.
Traumatiserade och chockade överlevande ligger överallt, och döda kroppar flyter i vattnet. Ragnar ligger medvetslös, han har fått en svår hjärnskakning.
Bybefolkningen börjar gå runt och leta efter överlevande, och de bär Ragnar bort till en läkarstation.

Ragnar vaknar upp efter ett dygn, och han föreställer sej det värsta; hans familj är utplånad. Ortsbefolkningen har en fantastisk förmåga till organisation och omvårdnad, man börjar samla upp liken så att de kan identifieras.
Men efterlevande sitter apatiska runt om i byn, och den svenska regeringen är oerhört trög och handlingsförlamad, i princip ingenting händer på tre dagar.
Den svenska ambassadören i Thailand drunknar i hjälpsökande svenskars raseri, och han bryter samman och gråter. UD:s oförmåga till handling är total, och sjukhusen längs den tsunami-drabbade kuststräckan är överfulla; kaos råder.
Ragnar inser att han måste ta sej samman och leta efter sin familj. Han går runt
bland de döda kropparna som redan har börjat ruttna i hettan. Efter en dags sökande finner han sin fru och sina barn döda. Han bryter samman totalt, och läggs in på ett sjukhus. Efter en vecka så kommer svenska flygplan till undsättning äntligen, och svenskarna börjar flygas hem.
Ragnar är i chocktillstånd och går på tungt lugnande. Omkring 540 svenskar omkom i denna naturkatastrof, och folket är rasande på regeringen och UD och deras fullkomliga inkompetens och ignorans.
Ragnar läggs in på en intensivpsykiatrisk klinik i sin hemstad Örebro, han är gravt traumatiserad och på gränsen till psykos. Han får akut hjälp i form av samtalsterapi, och han repar sej sakta efter några helvetiska veckor.