I mitt tänkande har jag insett att det finns två typer av personer,
de som tar den enkla vägen ur mörkret och gör allt för att slippa lidandet. För det värsta de vet är att hantera trycket av att veta att man tillhör något man avskyr och föraktar,för att sanningen är att man vill inte skingra ut sig från det lysande folket...
Jag nästan ler av den sjuka tanken att man vill stå där som en vadå, skock fåra flock hjärntvättade att skratta åt samma dryga skämt och stirra ut den som råkar nämna någon udda grej. Ja, folk är tyvärr så rädda för det okända, det där som faller ur "normen" att man kan nästan tycka synd om dem, lite som en efterbliven hundvalp, man vet att man borde avliva den men det kan finnas hopp.

Jo visst finns det hopp alltid, hoppet må i så fall vara att människan är designat i sitt DNA att skydda sina egna mot hemskheter. Sedan att det är beroende på kultur o.s.v är ju med en pusselbit i det hela.

Nu till den andra typen, den som insett att när saker är eländigt och mörkret kommer därinne djupt från dig själv, att det är livet som format dig samt att du själv går emot dina värderingar på jakt för att fylla något som borde vara där redan, du vet vad du har men efter du syndat så inser du att det du redan har var också fel från början. Så man tar det bittert och accepterar att det finns små saker du kan ändra men du kommer fortsätta leva som du gjorde men endast minnena och tankarna att anförtro dig till i mörkret,
att mörkret tillslut är din enda vän som vet allting gott och ont när du lever i det fejkade ljuset med resten av världen som du delar den med.