Jag föddes en svinotta. Det var den tiden då snöskotrarna rusade upp för branterna som rasande lämmelhjordar mellan skarskikt och mark, och när farsorna skidade som cyanotiska ister runt runt runt i elljusspåren, innan medelåldern hade svalt deras sista krampaktiga ambition och gripit efter den i en enda brännvinsspetsad tugga. Man har sagt mig att så fort jag forsade ut släppte jag pisset på barnmorskan som höll morsans hand; morsan höll så att skinnet vred sig till ett blodigt garn för den stackarn, som i och för sig inte var särskilt blödig där hon stod med fruktansvärda skinkor, stumma lår och muskulösa vador i ett vanemässigt muttrande om ännu ett onödigt barn, samtidigt som det i ärlighetens namn ska sägas att det sagts om henne ute på byn att hon visst i alla fall ansåg mig vara en händig pojk; som satsade så långt och så vidare... och vad månde bliva... och att flickorna nog fick akta det lilla skäret de iddes gömma mellan frusna spinkbenen, och så vidare. Hon fick fel. Inte helt från början men det kom senare. Av sig självt.
Jag växte fel. Som en björk genom en murken dassvägg. Men i början drev man omkring som i en renflock mellan björkarna och tallarna, som alla andra. Fläckvis påpälsade som alla andra, ludd och ull här och var. Vän vart man inte precis med någon av dem, inte förekom det på den tiden sådant som vänskap. Man sprang och hoppade och rycktes med, som en näbbmus för vinden. Om Töyräs-Levi hade skjutit sig igen så sprang alla dit, om Sören Kangas hade ramlat i sjön så sprang man dit. Skulle det dödas sork så beväpnade man sig med armeringsjärn och trasiga ishockeyklubbor, och skulle man lägga sig över någon tunn platt flicka i en skogskoja så gjorde man det. Det fanns ingenting annat, vi var jämt ute, nariga och förvärkta blev vi med tiden.
Farsan slog mig med syrrans trasdocka, han såg till att pricka mig med ögonen. Han brukade ta ned mig i källaren, då han inte viftade till i förbifarten, och hänga upp mig i nylonlinorna när morsan inte torkade sockor och ved. Efteråt fick jag sylt och vi badade bastu. Det var så på den tiden, alla fick stryk, mer eller mindre. Bröderna Kemi slog man med kulsinter, så inte hade jag det så farligt. Men trots det så växte jag snett, började supa tidigt. Otacksamt mot morsan tyckte farsan, men vad skulle jag göra då det kändes så skönt när hela skallen blev som en dunboll och det började lukta hjortron i hela alltihopa och flickorna blev som nystekta tjäderbröst. Flickorna släppte aldrig egentligen till, och jag var så velig och liksom vilsen av mig, så inte fick jag låta det flöda ur mig som islossning annat än rakt ut över myrar och fastfrusna brädor. Jag kom aldrig underfund med hur de andra gjorde så brännvinet kom till mig helt naturligt.
Man ska aldrig tänka, sa jämt farsan, då kan man bli Olof Palme, och morsan sa att man inte ska känna efter, så jag tycker nog att de är orättvisa i fördömandet av mig. I min så att säga utgallrade tillvaro brukar jag tänka att jag gjorde som de sa att jag skulle. Slutligen vill jag säga att jag skiner den sista tiden av svett och brännvin men inte bara. Jag skiner i ett slags mässande utvaldhet, som bisamråttan man högtidligen skiljer från näten. Som surrande i mörkret.
Jag tycker att jag blivit ganska fin.
Kyllä